Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Våga lära ditt barn att förstå ett nej

Ja. Och nej. Lika viktiga ord. Inte minst för barn, som lär sig rätt från fel. Men sommaren 2015 tog föräldraskapet semester, för allt för många. Nej, blev ett icke-ord. Vuxna låtsassov bakom solglasögon, medan ungarna levde rövare på stränder utan ett nej i sikte. Snälla förälder. Jag ber: Ge dina barn en fin gåva i höst. Ett nej, när det behövs.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det ligger dagars och veckors fältstudier på badplatser i Sverige bakom min observation: Allt för många föräldrar i vårt land, trodde att semestern också inkluderade föräldraskapet. Inget är mer fel. Föräldra- skapet är alltid vårt viktigaste jobb, ett åtagande som aldrig tar semester.

I går: Två elvaåriga killar kastar boll modell större på stranden. Onödigt nära vår filt och andras, där vi alla solar. En minut senare får jag bollen hårt i huvudet.

– Oj! säger ena ungen.

– Ingen fara, säger jag.

 

Föräldrarna ser, men väljer ingen åtgärd, ingen ursäkt. Kastandet fortsätter.

Två minuter senare får jag bollen i huvudet igen.

– Ursäkta (säger jag), men kan ni stå och kasta längre bort bara, där inte alla ligger och solar? säger jag.

Killen svarar inte. Föräldrarna bidrar med: tystnad.

När bollen dundrar in i mig för tredje gången, säger jag och min make samtidigt:

– Nu räcker det killar.

Killen som kastat, tar bollen och hyschar mot mig, överlägset:

– Jajajajaja... och ställer upp sig på exakt samma ställe för att kasta mot mig igen.

– Vad sa du? säger min man till killen. För det första kan du säga ursäkta. För det andra räcker det. Ni får kasta boll någon annanstans, eller hur?

Föräldrarna, stilla. Men nej, de sover inte. Jag ser hur pappan vänder sig om. Suck. Ungarna ger upp och går mot gräset.

En annan unge, i femårsålder, kommer fram och skottar sand så att det skvätter och yr. Här säger föräldern faktiskt nej. Men hela hennes väsen säger ja.

– Men näääääää (och barnets namn), skotta inte så att det ryker på alla, säger hon med bebisröst och ler uppmuntrande.

Pojkens ögon lyser av mammans erkännande, medan de på filtarna bredvid får något allt mer stramt i de leende mungiporna, ju mer sand som yr. Men ingen säger något. Inte mamman heller. Gud förbjude att någon skulle använda N-ordet. Säga NEJ. Sluta! Alla andra störs. Låt ungen hålla på.

Till slut, i grävfrenesi, kastar han plötsligt fulla nävar med sand och grus. Rätt i ansiktet på oss. Det svider till när småstenarna träffar mitt ansikte, och jag får sand i munnen.

Jag ropar till. Ungen tittar upp. Säger inte förlåt. Fortsätter.

Mamman låtsas som ingenting.

– Nej, säger jag. Det räcker nu. Du har precis vräkt grus rätt i mitt ansikte. Snart händer det igen. Du får göra något annat.

Han stannar upp med händerna i rörelsen, stirrar på mig med gapande mun. Förbluffad. Som att han aldrig hört n-ordet förut.

Han fortsätter prövande att ta några grävtag. Jag:

– N-E-J!

Ungen ger upp. Inser att det här inte alls är mammans gulliga mjäk-nä. Utan ett nej. Som betyder nej.

Mamman har fortfarande inte rört en fena.

Ja, barn är härliga och det är underbart när ungar leker. Men låt alarmet som nu ringer på morgonen också bli en väckarklocka för slumrande föräldraskap. Ta ansvar. Lär ditt barn omtanke, respekt och kommunikation. Lär dem att förstå nej.

Hoppar du över att lära ditt barn empati och gränser - då gör du ditt barn en mycket stor otjänst.