Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Boisen

Vad hände med vänligheten i vårt land?

Öka tempot! Ja, särskilt du kvinna som håller en dotter i handen, bakom massor av semesterfirare som lugnt försöker röra sig mot en utgång.

– Sluta röva! gapar mannen efter att han demonstrativt kört in barnvagnen i hälsenan på kvinnan.

Och jag undrar: Vad hände med vänligheten i vårt land?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Folkmassan rör sig långsamt i solskenet. Jag som annars älskar att gå snabbt, rättar in mig i tempot, saknar ner, håller hand med dottern. Det är omöjligt att inte bli glad av hennes stora leende. Men mannen bakom väljer att låtsas som att jag är luft och kör en barnvagn hårt in i min hälsena. Jag kväver ett ljud av smärta, haltar till, vänder mig om och ser hans arga ansikte. Varför så arg, hinner jag tänka. Om någon skulle bli arg här är det väl jag, som fick rejält ont.

Jag borde säga något men orkar inte bråka. Han kanske har haft en helvetesdag, föräldern med barnvagnen. Han kanske är trött. Han kanske hade råkat titta åt ett annat håll och inte märkt att folkmassan framför oss rörde sig väldigt långsamt. Oavsett. Den här personen ska inte få förstöra vår sköna dag. Men min make som också går bakom mig, såg att mannen mycket medvetet körde på mig, och säger:

– Du kanske kan ta det lite lugnt. Det var min frus hälsena du just körde in i.

Men mannen med barnvagnen har inga planer på att be om ursäkt för sig. Han gapar i stället ilsket:

– Då får hon ju sluta att röva sig!

Jaha. Det var alltså mitt fel. Mitt och min rövs fel. Min röv som uppenbarligen stört honom. Min dotter tittar på mig lite oroligt. Nu är min make arg på rösten.

– Röva sig? Du har inte lärt dig att uttrycka dig heller märker jag. Hon kan ju inte gå fortare, det är ju folk framför som du ser, säger han.

Den ilskna barnvagnsmannen ger sig inte utan gapar igen:

– Hon får väl skylla sig själv. Hon får sluta röva sig säger jag.

Här vänder jag mig om, maken och jag utbyter en blick. Min säger: vi släpper det här nu, det är inte värt diskussionen med en person som uppenbart hellre väljer att se andra som fiender, göra en mamma lite illa på flit, i stället för att välja vänlighet, välja ta ett djupt andetag, njuta av solen, när allt och alla inte går exakt som han hade tänkt sig.

När jag kommer hem granskar jag min jeansbeklädda bakdel i spegeln. Vad är så provocerande? Jag ser det inte.

Men jag påminns. Om att vi alla har ett val. Varje dag. Ett val att vara vänliga, att vara snälla, att säga ursäkta när man gör fel, det kostar ingenting, men läker för den andre. Att hjälpa, att förstå. Att göra något fint för någon annan, bara för att man kan.

Det finns hopp. Det finns de som väljer att bli en vardagshjälte. Som Tobias Johansson i Vara, en pappa, som efter semestern insåg att hans husvagn bara stod, och att han gärna ville låna ut den till någon annan som inte haft möjlighet att åka på semester. Han la ut en post på Facebook med sitt låneerbjudande. Och hyllas nu som den vardagshjälte han är.

– Förhoppningsvis är det några fler barn som kan sträcka upp handen när fröken frågar vad man gjort i sommar i stället för att titta ner i bänken, säger han till GT.

Hans värme och omtanke, kostar honom inget.

Men ger andra.

Det mina vänner, är en man att inspireras av.