Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Vad hände med den lediga söndagen?

"42 inkommande jobbmail en söndagkväll mellan 20 och 23. Skärp er." En Elisabeth i mitt twitterflöde ryter till. Och det är uppenbart: Söndag kväll har blivit nya måndag morgon. Grattis Sveriges arbetsgivare, men förlåt oss alla barn. För det var ni som drog nitlotten. Det var tiden från er som försvann.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

 

Ni vet hur det börjar. Man får en ny pryl. En smartphone, en dator, en padda. En kommunikationspryl som man älskar. Man kan inte sluta fingra på den. Det går bara inte. Den plingar, den surrar, den lyser, den ber. Plocka upp mig. Rör mig. Svara! Och så klart att vi gör vad varje god medborgare gör. Vi tar vårt ansvar. Svarar på mejlen från vår omvärld, oavsett vad klockan är. Oavsett om det är onsdag eller söndag kväll. Vad tycker vi om ditt? Är vi intresserade av datt? Hur ska vi lösa det ena? Kan vi bestämma tid för mötet om det andra?


Svenska folket ställer upp. Självklart gör vi det. Jag är lika hopplös som de flesta andra. Lyfter upp datorn i knät. Tar mobilen i hand. Inte bara svarar, utan frågar gör jag också. Ger input, feedback, hittar på nytt, skriver, delar ut uppgifter och löser.

Fler än Elisabeth undrar nog vad som egentligen hände med den lediga söndagen. Ni vet den där markerad röd som i helgdag, inte röd som i ett alarm – dags att börja jobba.

För några år sedan var det en hel del av oss om funderade över vad vårt nya digitalberoende skulle göra med oss. Det var egentligen ingen speciellt upplyftande läsning. Vi blev dummare av alla avbrott när vi ständigt kollade vår mobil. Dessutom mer stressade.

Micke Darmell, skrev i sin bok ”Uppkopplad eller avkopplad – om konsten att verka i en uppkopplad värld” en hel del om begreppet härvaro – förmågan att vara mentalt närvarande där vi fysiskt befinner oss, om att lyckas med något till synes så banalt som att kunna fokusera på personen som står framför dig. Låter enkelt? Sådär va, när din älskade mobil, ständigt surrar och ber om att du ska se den.


Mobilen har blivit viktigare än det mesta, har ständigt en vip-dörr till vad som är prio ett just nu.

– Kan du lägga ner mobilen mamma?

Hand upp alla föräldrar som fått den frågan, mer än jag (och ja, ni pappor har gissningsvis hört frågan lika ofta).

Det är ju förstås en aning sjukt. Att vi låter digital kommunikation gå före våra barn. På det som ska vara en ledig söndag. Och nej. Försök inte låtsas som att det bara är jag.

Jag har i åratal följt den digitala trafiken i Sverige – och rusningstrafiken söndag kväll liknar inget annat. Det är då vi kör motorväg till jobbet. Rätt in via dator eller mobil.

Vi är ett land som blivit beroende av att gilla och att gillas. Att klicka och ge. Vara tillgängliga och svara. Som med all utveckling är det mesta av godo. Ger oss så mycket, bygger så många broar, ger så många möjligheter till oss alla att uttrycka oss, utbyta berättelser, komma närmare.


Men du. Glöm inte bort den där underbara personen framför dig. För vi människor är inte bara kött och blod. Vi är massor av känslor. Och vi är lite som den där mobilen vi med. Vi älskar också att bli rörda, sedda, lyssnade på, uppmärksammade.

Så unna dig något riktigt viktigt: Se en människa du älskar djupt i ögonen. Var där. Bara där. Och kramas, lyssna, se och ge varandra. Som bara vi av kött och blod kan.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!