Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Boisen

Jag älskar jul, men gråter i smyg

Hennes varma, mjuka kram. "Och så tar du hand om dig nu". Orden fulla med kärlek. I hennes ögon bara lugn och värme. Hon var här nyss. Men nu är hon borta. Och i juletid, värker det akut. Jag pratar om saknaden. Ja. Jag är en av alla oss. Som älskar jul. Men som de här veckorna gråter i smyg.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon med den mjukaste famnen i världen. Var min älskade svärmor. Den bästa. För mig var hon harmoni. Trygghet. Kärlek.

Och för mig är tanken just nu smärtsam. Att fira jul, i hennes hem, med hennes fina familj, med min familj. Fira som vi alltid gör. Med all god mat, med allt mysigt prat runt köksbordet, med alla barnen som springer runt, runt. Allt precis som vanligt. Allt annorlunda.

Det gör ont att mista våra mest älskade.

Och någonstans ska vi förstås vara tacksamma för det.

För allt det där som gör ont och känns, är ju bara ett annat uttryck för kärlek. För tacksamhet. Ett tecken på att vi som inte längre kan kramas verkligen betydde något för varandra. Att vi gjorde våra liv rikare, härligare, mer levande, mer fyllda med skratt och tårar. Sånt som betyder något på riktigt.

Att vi kände varandra på riktigt.

Så jag vet. Vi ska vara glada för att det gör ont. Det är ett bevis på att vi hade något superfint.

Men det gör lik förbannat ont.

Tre av mina absolut närmaste, har gått bort de senaste sex åren.

Mamma Rosita, pappa Peter, svärmor Kristina. Alla för tidigt. Det är som det är. Det är skit. Men det är livet. Det är kort. Det är en gåva och det är till låns.

Och jag vet hur det kommer vara de närmaste veckorna. Jag kommer njuta av varenda juleljus. Jag kommer förmodligen att försöka baka lussekatter med barnen. Jag kommer att vilja köpa en fin, äkta gran. Jag kommer att packa upp alla de där små porslinsänglarna och tomtarna som jag fick av mormor, och de mamma fick av sin mormor. Och då kommer jag att minnas. Och jag kommer att sakna. Jag kommer att vända bort huvudet en kort ögonblick när barnen frågar: "är du ledsen mamma?". Och så kommer jag och gråta lite. Och så kommer jag att säga som det är. "Ja, jag är lite ledsen. Jag saknar mormor, morfar och farmor. "

Och då kommer de att säga som de alltid gör: "Var inte ledsen mamma, du har ju oss!"

Och då blir jag ju jätteglad. Skärper mig. Och gör det som jag faktiskt hävdar är en av de stora meningarna med livet: kramas.

För mig botar kramar det mesta här i livet. Kramar helar och gör mig alldeles lycklig.

Så ett ord till alla er andra som vet vad jag pratar om. Ni som känner saknaden slå till utan förvarning mitt i en superglättig julrefräng, känner alla minnen flöda fram och greppa tag i ditt hjärta, så att det akutvärker och tårarna bara tränger fram.

Prata om det. Prata om dem. De dina. Minns det fina. Och våga säg: "Nu behöver jag en kram". Jag lovar. Då blir det bättre.

I dag tänder jag två ljus. Ett för alla er jag saknar. Och ett för dig som känner som jag. Du är inte ensam.

Kram!