Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Frida Boisen

Frida Boisen: Ni sviker de osynliga barnen

Varje morgon finns det barn som går till skolan och genomlider en dag till i helvetet. De misshandlas, hånas, dödshotas. Vidrigast av allt: Skolan har blivit mobbarnas borg, rektorerna mobbarnas riddare. Som gör de osynliga barnen ännu mer osynliga. Låtsas att de inte finns. Smiter sitt ansvar. Skäms skolan. Så kan vi inte ha det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är 14 år och det var en alldeles vanlig morgon. Ända tills vi gick in i klassrummet.

Vid katedern stod en vuxen kvinna och man och grät. Vi i klassen tittade sökande på varandra. Vilka var de? Varför var de här? Varför grät de?

Klassföreståndaren såg ner i golvet. Tittade upp mot oss. Med sorgsna, rädda ögon. Han harklade sig.

- Det här är Roberts föräldrar. De har något de vill säga till er.

Min blick gick automatiskt till Roberts bänk. Den gapade otäckt tom.

Han hade väl gått i vår klass i ett halvår. Jag kände honom inte. Han var en ensamvarg. Gick nästan alltid själv på rasterna.

Mamman lyfte upp en papperslapp med skakande händer och tittade på oss med rödgråtna ögon:

- Robert kom inte hem i går...

Hennes röst bröts i ett kvidande. Maken kramade hennes hand. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte.

- Vi vet inte var han är. Men han lämnade den här lappen till er i klassen.

Så läste hon tappert mening för mening, orden från hennes son, vår klasskamrat. Hon säger "... när till och med Frida..." och jag stelnade av skräck. Vad hade jag gjort? Vad hade vi gjort? Levde han? Mamman fortsatte läsa: "Jag orkar inte längre. Nu hoppar jag från Älvsborgsbron".

Just där. Just då. Trodde jag att jag hade tagit livet av en annan människa. Deras son. Min klasskamrat. Men Robert hade ändrat sig. Han hade bestämt sig för att rymma. Och att aldrig komma tillbaka.

Jag har aldrig skämts så mycket. Varken förr eller senare. Där och då. Lärde vi 14-åringar i klassen oss en läxa för livet. Jag skäms fortfarande för att jag svek Robert i åttonde klass. Förlåt mig, du som egentligen heter något annat, om du läser de här orden. Det hade varit så lätt att bara säga hej. Prata lite, bry sig lite. Nu hade vi tur. Du kom tillbaka. Du lever.

Åren har gått och svenska skolan har inte lärt sig ett dyft. Frågan är om skolan ens vill stoppa mobbning. 50 000 barn drabbas varje år. Barn blir slagna och dödshotade. Och värst av allt: osynliga. Det skäms jag mest för. Fy fan för att barn har det så. Varje dag. Det är en skam för oss alla. Ett totalt misslyckande av oss föräldrar.

Mest skamligt är att skolan inte vill se problemet. I vart fjärde fall där Skolinspektionen kritiserar skolorna för övergreppen, nekar skolan till att mobbningen någonsin hänt. Så fegt. Istället för att göra det skolan borde göra: Be tusen gånger om ursäkt för att ha bidragit till att ha förstört en ung människas liv och betala en skälig ersättning. Istället lägger skolor miljoner på dyra advokater för att smita undan ansvar.

Så gör man bara inte.

Jag ser Roberts mammas rödgråtna ögon framför mig. Jag känner skammen. Ni lärare, rektorer och föräldrar som blundar för ett av Sveriges smutsigaste brott som begås varje dag i vårt land måste börja ta ansvar.

En sak man inte gör mot barn som redan blivit svikna av alla som borde stått upp för dem för länge sedan: Man sviker dem inte igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!