Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Boisen

Frida Boisen: "Jag blev bränd i kanten"

- Men vad kraftig hon har blivit. Kraftiga överarmar, säger mammans väninna och tittar fascinerat på den 14-åriga tjejen i hallen.

Tjejen som fram till dess aldrig hade reflekterat över sina överarmar, stelnade till. Tjejen var jag. Den luciahelgen glömmer jag aldrig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är den tiden nu. Luciatåg, glöggkvällar, släkt- träffar, jul. Det är nu hallögonblicken är som farligast. När julkransen hänger på halldörren och adventstjärnan står på bordet. Då, när vi träffar de vi bara ser en gång om året, skär de obetänksamma orden som livsfarliga projektiler genom den annars så vänligt glöggdoftande luften:

- Vad kraftig hon har blivit.

Jag vet inte vad den medelålders kvinnan tänkte att denna mening skulle föra för gott med sig, när hon valde att säga den, luciahelgen när jag var fjorton år.

Mamma måste känt att jag fryste en hundradel. Behärskat arg kontrade hon direkt.

- Vad menar du med det? Vad är det du säger? Frida är väl jättesmal.

Vännen i hallen babblade på. Om mina överarmar och låren. De var tydligen också sådär kraftiga, fick jag veta.

Mamma bedyrade för mig när vännen gått att det inte var något som helst kraftigt med min kropp. Att jag var världens finaste. Det hjälpte säkert lite.

Samtidigt var det för sent. Vissa ord kan aldrig tas tillbaka. De där brände fast direkt. Jag var ju bara fjorton, min hy och mitt sinne extra mjukt och sårbart.


Jag klarade mig hyfsat. Men jag kunde inte helt släppa orden. Var det så andra tänkte när de såg mig? Att jag hade onormalt kraftiga överarmar? Det var då jag började välja klänningar med ärm i stället för axelbandslöst, bara för säkerhets skull. Så att de inte skulle ta över hela rummet, mina kraftiga överarmar och jag.

Jag är långt ifrån den enda tonårstjej som drabbats av idiotkommentarer om utseendet av släktingar och vänner som inte tänker. En nära vän till mig fick jul efter jul höra "vad kraftig hon är jäntan" i hallen. Mer plågsamt för varje år. Tårarna trängde fram varje jul när släktingarna bjöd på årets recension.

Jag blev bara bränd i kanten. Skakade av mig det hyfsat. Min vän hade det inte lika lätt. Drabbades av mycket allvarliga ätstörningar. Svalt sig själv. Missade år i skolan. Höll på att gå under. Men fick till slut rätt hjälp och började långsamt lära sig att äta igen. Lära sig att gilla sig själv, lära sig att ignorera elaka, obetänksamma ord.


I dag är det lucia och glöggfest. Nästa vecka stundar jul. Min önskan när vi ses i hallen: Låt barnen vara. Låt tonåringarna vara. Låt mig vara. Säg att jag är vacker. Säg att min klänning är supersnygg, eller hellre; hylla mig för något du tycker jag gjort bra det senaste året. Säg det. Eller bara: Vad kul att se dig! Säg det. Eller inget alls.

Människor förändras på ett år. Lev med det. Öva dig på tanken. Ta en teaterlektion. Öva på naturliga komplimanger. Stoppa projektilerna. Minns: Ord betyder mer än vad du tror.