Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Frida Boisen

Boisen: "Det mest kränkande jag hört"

Rullstolsburna. Vincent, 9, utkörd från butik i Göteborg. Mamma Maria Geilemo Andersson, personliga assistenten Angelica Larsson och dottern Lovina, 4. Foto: Robin Aron

”Vi tar inte emot sådana här”.

Orden från expediten på klädbutiken Chelsea i Göteborg slår så hårt och kallt.

”Sådana här”?

Hur. Kan expediten bara uttrycka sig så?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När han pratar om Vincent. En nioårig pojke. Som sitter precis där. En pojke, som inte kan gå på sina ben, eftersom han har en CP-skada. En pojke som följde med familjen när storasyster ville fynda ett linne på rean.

Avvisandet av Vincent låter så oerhört hjärtlöst.

Vad blir vi för land om butiker väljer att bara tillåta fullt friska 17-åriga flickor med perfekt hy och figur tillträde till sina klädbutiker. Och portar alla oss de tycker är för fula, för runda, för gamla, med fel kläder eller fel kön.

 

Expediten förklarar att rullstolen inte får plats i butiken. Den ska ut. Och när Vincents assistent förklarar att Vincent inte kan gå utan själv och att hon inte kan bära honom. Ja, då avvisas hela familjen.

Det här är Göteborg, Sverige, 2013.

 

Upplysningsvis Chelsea: I Sverige i dag tror vi på det här med mänskliga rättigheter. Att personer med funktionshinder SJÄLVKLART ska ha samma rättigheter och skyldigheter som personer utan funktionshinder.

 

Jag ser tv-intervjun där mamma Maria förklarar vad som hände i butiken, hur det kändes, samtidigt som hon kärleksfullt stryker Vincent i håret:

– Som mamma blir man både kränkt och ledsen att man inte får gå in i en butik för att man har ett funktionshindrat barn.

 

Tror fasen. Den totala ignoransen från butiken tar inte slut här. När GT ringer upp ansvarige Musa Tasbas ber han inte om ursäkt. Tvärtom. Det är familjen Andersson som gjort fel. Som verkar vara så fräcka att de kommer på idén att tro att de är välkomna med en rullstolsburen pojke i hans affär.

 

Inte nog med att butiken redan diskriminerat Vincent för att han är rullstolsburen. När vår reporter ringer upp diskriminerar butiken Vincent en gång till. För nu är det inte bara Vincents funktionshinder som är problemet. Nu har Vincent också fel kön för att få vistas inne på Chelseas butik:

– Dessutom var den handikappade en pojke, vi säljer bara tjejkläder. Då finns det ingen anledning för den handikappade att vara i ett så litet utrymme.

 

Jaha du. När jag gick förbi butiken senast för ett par veckor sedan, hade flera tonårstjejer med sig sina pojkvänner in i butiken. Jag såg inte någon expedit som gick fram och avvisade dem ur butiken. Men just det, det var ju killar som inte var rörelsehindrade.

Tänk om Chelsea. För det här är bland det mest kränkande och låga jag hört talas om på länge.

 

Hade jag varit ansvarig för butiken hade jag gjort det enda rätta: bett Vincent och hans familj så väldigt mycket om ursäkt. Allt annat är en skymf – mot alla rörelsehindrade i vårt land.

 

Tack Maria Geilemo Andersson, 37, Vincents mamma, för att du står upp för Vincents rättigheter och för att du kämpar mot diskriminering.

Tack vare dig Maria kommer den här frågan nu att lyftas i Riksdagen!

Det är viktigt. Politiker! Lär av Norge! Hårdare tag mot diskriminering av rörelsehindrade nu!