Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Erik Nord

Var läget bättre förr – eller är det bättre i dag?

En polisbil modell äldre.Foto: ALF LINDBERGH
Var det bättre förr, funderar Erik Nord. Bilden är från 1967. Foto: ÅKE MALMSTRÖM / DN
1950-talet i Sverige – cyklister och buss på väg till Näset. Foto: Arkiv
Erik Nord, polischef i Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON

På Twitter gjordes en jämförelse mellan läget i Göteborg i dag och 1968.

Utgångspunkten var att det var bättre förr. 

Går det att jämföra på det viset? 

Vad skulle sagts 1968 om en jämförelse som då gick 51 år tillbaka, det vill säga till 1917? Förmodligen skulle man bara skakat på huvudet.

Samtidigt är det lite spännande att vika tidperspektiv fram och tillbaka. 

År 1917 fanns det 1,6 miljarder invånare i världen varav 150 000 bodde i Göteborg. Det pågick ett världskrig och en pandemi – spanska sjukan – spred sig över klotet. Vi hade ännu inte allmän rösträtt, ingen semester och arbetstiden var lång och arbetsrätten obefintlig. 

De flesta människor reste inte alls utan bodde och levde under knappa förhållanden på samma plats hela livet. 

Nyhetsrapporteringen skedde genom enstaka tidningar.

År 1968 var vi 3,6 miljarder i världen och 518 000 i det område som i dag är Polisområde Storgöteborg. Det var året för studentrevolter och Europa var delat av en järnridå. 

Det kalla kriget var som kallast. I Europa fanns både fascistiska och kommunistiska diktaturer. Vi svenskar hade dock fått mycket bättre standard och lång semester. 

Hade man bara ordning på sin ekonomi var det inte omöjligt att göra en chartersemester till Medelhavet en gång om året.

Vi hade fått en tv-kanal och några radiokanaler, samtliga kontrollerade av svenska staten. De kompletterade tidningarnas nyhetsrapportering men det som dessa mediekanaler inte rapporterade om förblev okänt. 

I dag är vi nästan 8 miljarder i världen och i polisområdet bor det drygt 800 000. Vi reser som aldrig förr och det pågår stora migrationsrörelser som förstärks av befolkningsökningen, politiskt och religiöst förtryck, den globala ekonomin, IT-utvecklingen, klimatkriser och inte minst insikten om att man kan förbättra sitt liv genom att flytta på sig.

Nyhetsförmedlingen sker i dag i störtskurar och man kan välja ungefär vilken uppfattning som helst i varje fråga.

Det finns alltid stöd för alla uppfattningar. Om nyhetsförmedlingen styrs från trollfabriker i Ryssland vet man inte men en sak är säker – den kontrolleras inte längre av svenska staten. 

Jag tror att förändringarna i samhället var störst mellan 1917 och 1968 men det finns ändå stora skillnader mellan 1968 och i dag. 

Då, 1968, trodde vi att offentlig finansierade välfärdssystem skulle kunna byggas ut och fungera i oändlighet. I dag är det många som tvivlar på att de kommer hålla över tid med påfrestningar från en åldrande befolkning och integrationsbrister som låst fast stora grupper i permanent försörjningsstöd. 

Det skapar oro. Oro som ur mitt perspektiv ibland helt felaktigt kanaliseras i en uppfattning om en skenande kriminalitet bortom all kontroll.

En motor i denna oro kan vara befolkningspyramidens utveckling. År 1917 var den just en pyramid, 1968 var den lite rundare – som en kulle. Idag är den som en cylinder. Vi blir äldre och det finns ett samband mellan ålder och oro.

Den oron förstärks också av att vi får omedelbar information om allt som händer, via nätet och våra telefoner.

För egen del oroas jag ibland över att drabbas av samma fenomen som grodan i kastrullen. Att jag blir så fartblind av allt som händer i arbete att jag inte märker förändringar som sker gradvis, framför allt när det gäller kriminalitetens utveckling.

Men var det bättre förr eller är det bättre i dag? 

Frågan har inget enkelt svar. Vissa saker var bättre, andra sämre. Våren 1917 var det hungerupplopp i Göteborg. En 12-årig pojke sprang med i ett upplopp och kom hem med en korv till sin ensamstående mamma och sina tre syskon i Masthugget. Hon hade blivit änka efter att maken avlidit i spanska sjukan och försörjde sin familj genom att städa hos välbeställda familjer. Det hände nog att barnen fick lägga sig med kurrande mage. 

Den 12-årige pojken var min farfar. Undra hur han skulle svarat på frågan.

Erik Nord är polischef i Storgöteborg och fristående kolumnist i GT