Christer El-Mochantaf
Den gemensamma nämnaren för de 13 personer som planerade – och några av dem som utförde – ett mord är att de alla tillhör samma kriminella falang i Göteborg.
Samtliga har utländsk bakgrund och har vuxit upp i någon av stadens segregerade förorter.
Naturligtvis är de alla män.
Den senaste tidens uppmärksammade brott – en polis har mördats, upplopp har startats och det har skjutits inne på en frisörsalong – har tydligt visat vilken laglöshet som råder i de här kretsarna.
En övervägande del av de dömda männen är också unga, mellan 20 och 30 år. Några är bara tonåringar.
De har livet framför sig men tillbringar sina dagar med droghandel, vapenlangning och att hålla utkik efter rivaliserade gäng. I den krypterade Encrochatten kan polisen följa hur de tipsar varandra om var fienden håller hus.
Hur de duckar när det närmar sig poliser – eller som de säger: Grisar.
Är det samhället som har tvingat de här männen ut i kriminaliteten? Har de verkligen inget val?
Ilija Jurkovic, 22, dömdes nyligen till 11 års fängelse för bland annat medhjälp till försök till mord, grovt vapenbrott och människorov.
Men för bara några år sedan var Ilija Jurkovic en av landets största fotbollstalanger. Han spelade i pojklandslaget och var en del av AIK:s talangfulla ungdomslag ihop med Alexander Isak.
Redan när han dömdes till fängelse första gången 2017 fanns chansen att välja en annan väg.
Ett sammanhang, en utstakad chans, en möjlighet.
Men Ilija Jurkovic valde kriminaliteten.
”Jag älskar fotboll. Det är inte det. Jag spelade fotboll nu i anstalten varje dag också. Jag kollar fortfarande mycket på fotboll. Det intresserar mig. Det var tiden… Jag lade min tid på andra grejer. Förstår du? Det var mitt misstag.”, förklarade han i en intervju i Sportbladet.
Misstag kan alla göra.
Men steget till att delta i beställningsmord känns längre än så. Och det är möjligt att Ilija Jurkovics öde påverkades av en rad faktorer som bör beaktas.
Men ingen kan påstå att det var ur oåterkallelig hopplöshet han gjorde sitt val. Många människor i utsatta områden lever lyckliga, konstruktiva liv.
Även om vägen dit inte alltid går via samhället – utan ofta via mamma och pappa.
Av just den anledningen bör vi kunna diskutera ansvaret hos dem som uppfostrat mördare och gängmedlemmar.
Inte för att de också är skyldiga. Många gör allt för att barnen inte ska hamna på villovägar.
Kontaktar myndigheter, söker hjälp. Vädjar och kämpar.
När jag granskar föräldrarna till de 13 män som dömdes i Göteborgs tingsrätt i veckan ser jag spåren av det.
Kontakter med socialtjänst och skolor. Omplaceringsbeslut och överklaganden.
I gängkrigen drabbas också de anhöriga, en förtvivlad förälder, bror och syster.
Men i bakgrundskollen ser jag också spår av något annat.
Av de män som dömdes i veckan har en majoritet en förälder som någon gång de senaste åren har dömts för brott.
Ibland flera gånger.
Listan innefattar folkbokföringsbrott, bokföringsbrott, olovliga körningar, brukande av falsk urkund, olaglig taxiverksamhet, näringsförbud, olaga förföljelse.
Men också narkotikabrott, våld mot tjänsteman, stöld(er), olaga hot – och grov misshandel.
I en studie från Kriminalvården (från 2014) hittar man forskningsstöd i att våldsbrottslighet kan gå i arv.
En kort sammanfattning lyder: ”I detta projekt har vi visat att våldsbrottslighet går i arv och att detta beror på både genetiska och miljömässiga faktorer som påverkar benägenheten att begå våldsbrott. Den familjära ansamlingen av våldsbrott bör hållas i åtanke i klientarbetet.”
Ändå har jag sällan hört diskussionen om detta på politisk nivå.
I föräldrarnas samlade dokument hittar jag också skuldberg och ekonomiska trångmål, vårdnadstvister och överklaganden om socialbidrag och sjukersättningar som nekats.
I mångt och mycket en schablonbild av livet i socialt utsatta områden.
Men kanske finns en nyckel här.
Barn gör inte alltid som vi säger, de gör som vi gör.
”Jag sparar pengar för att ta mig härifrån. Utan pengar blir du kvar här”, förklarade en kille i Biskopsgården till mig efter mordet på polisen Andreas Danman.
Han är i 25-årsåldern, hoppfull om en framtid någon annanstans. Arbetar på två olika jobb för att tjäna extra.
Han hade själv nyligen blivit pappa.