Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Christer El-Mochantaf

Landsbygden förtjänar respekt – den lever i allra högsta grad

Festivalerna avlöser varandra i Västsverige. Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTURES

Hemvändardagarna och festivalerna i Västsverige avlöser varandra under sommaren. 

Det är glädjande och kul! 

Man kan prata hur mycket man vill om landsbygdsdöden, men särskilt dött verkar det inte vara. 

Uppväxten i småstaden var inte sällan kombinerad med ett småstadskomplex. Det fanns inga trafikljus eller nattöppna affärer och Bruce Springsteen spelade aldrig i parken. 

Men en dag om året, en gång varje sommar, förändrades förutsättningarna. En mild upprättelse för alla oss som stod upp för våra orter.  

Inte sällan var det årets höjdpunkt, dagen då staden äntligen förvandlades och levde upp. Då man inte behövde åka någonstans för karusellerna, artisterna och människorna – de kom den här gången till oss. 

Och i en eller två dagar var det liv, fest och en bekräftelse av att vi minsann inte var så tråkiga. Vi kunde, vi också. 

 

Så ser det ännu ut, och det räcker att läsa GT för att överösas av alla evenemang som arrangeras omkring oss. På GT.se/nöje hittar man information om Amaze festival på Smögen, Lisebergsspelningarna, Partille- och Gothia Cup eller Styrsö festival i Göteborgs skärgård. 

Det görs lokala GT-löpsedlar hela sommaren med guider och vimmel från olika händelser runtom i Västsverige. 

Jag tänker på Jordgubbens dag i Vara, Fallens dagar i Trollhättan, Sotekanalens dag i Hunnebostrand, Kanalyran i Mellerud, Uddevallakalaset, Kungshamns sommarkalas, Hamnkalaset i Åmål, Matfestivalen i Skövde, Kräftivalen i Tidaholm och Karnevalen i Grebbestad

Eller varför inte Gothenburg Culture Festival – där GT är officiell mediepartner – Way out West, storkonserterna med Gyllene Tider och Metallica på Ullevi. 

Pust. Jag kan fortsätta ett tag till. 

 

Delvis är diskussionen ständig, men jag frågar mig om den stämmer. Diskussionen om hur död landsbygden är. När vi på GT har gjort guider över var man kan fira Midsommar eller Nationaldagen i Västsverige, kryllar det av evenemang även då. I Floda, Gullspång, Mölnlycke, Grebbestad

Hembygdsföreningar och eldsjälar som går upp tidigt för att klä midsommarstångar, människor som släpar på hundratals svenska flaggor, män och kvinnor som bakar och ringer musiker, som övar och skriver tal, som planerar och marknadsför. 

I vår tidsera är det lätt att tillskansa sig en mörk bild av verkligheten. Det är förstås befogat ibland. Det pratas om urbanisering, och landsbygdsdöd. Om den själlösa sommartrissen när de små samhällena i Sjuhärad, Skaraborg och Dalsland dör i juni. 

Fast det är ju uppenbarligen inte sant. 

 

Kanske tjänar det delvis som ett bevis på att även landsbygden kan. Och alla de som har flytt till storstäderna eller hittat kärleken i andra socknar återvänder en gång om året hem – för Kanalyran eller Jordgubbens dag. 

Det är fint. 

Och medan festivaler i storstäderna skryter med 15 000 eller 20 000 besökare, besöks småstäderna de här dagarna av minst lika många människor. 

Det är också fint. 

Och så är det: Det levs, i allra högsta grad. Och det finns något vackert svenskt över engagemanget och de små arrangemangen – över stadsfestivalerna. Över möjligheterna att få stå på ortstorget och utöva sin talang, om det så är att sjunga eller jonglera eller cykla på enhjuling. 

Att få testa mat och lyssna på musik. 

För det förtjänar eldsjälarna och kommunerna en eloge. Landsbygden lever i allra högsta grad, och det är bara att försöka hänga med i svängarna.