Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Christer El-Mochantaf

Kära mammor: Ni ska inte tro att vi har glömt

Christer El-Mochantaf, chefredaktör på GT. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN
GT-läsarnas egna hyllningar till sina mammor publiceras i dag på GT.se

Den obarmhärtiga tiden trampar ner allt i sin marsch. 

Men i dag har vi inget att skylla på. 

I dag är det vår tur, kära mödrar, att berätta för er hur stolta vi är.  

För oavsett var ni är nu, i en lägenhet i Torslanda, en sjukhussäng i Skövde, eller någonstans i det där vi kallar himlen, så var ni först på plats när vi kom. 

Och sedan har ni gått där bredvid oss. 

Vid första steget, första ordet, examen, evigheten.  

Ni tror väl inte att vi glömt. 

Att ert famntag rymmer universum och att ni inte hade någonting men gav oss allt och lite till. 

Det var inslaget i uppmuntrande ord och kramar, och från vägs ände skjutsade ni oss till månen och tillbaka, om det så fick vara på en åsna med trasig kamrem och rostig front.

Ni var Google, Kry och nationalencyklopedin på samma gång. Ni var starka när vi själva var svaga, och när vi var rädda satt ni kvar där vid sängkanten och hyschade och kramades, för ni var alltid där, hela tiden, kompromisslöst och oavbrutet. Och om det krävdes satt ni uppe natt efter natt och baddade med våta handdukar mot febern och viskade tröstande ord och fina saker, trots att vi hade somnat. 

För kanske fastnade det ändå någonstans. 

 

Kära, älskade mammor, kanske tror ni att vi glömt. 

Att ni gick med tunna vårjackor i fjorton minusgrader för att vi skulle ha ett extra par stövlar. Att ni aldrig frös om vi var varma. Att den obefintliga pensionen alltid räckte till en swish i månadsslutet. 

Att ni kanske inte var som alla andra, men kunde dö för att vi skulle vara det. 

Hur ni har haft en hand på varenda möbel som burits, på varenda mil som körts. Från Vara till Göteborg till universitetet till månen och tillbaka. 

När skolresan krävde att ni skulle köpa korv till oss, tror ni kanske att vi inte vet det, men vi såg svettdropparna på er panna när ni febrigt letade i åsnans myntfack efter manna från skyn. Och ni räknade på ören och kronor och hittade tillräckligt till en korv och en dricka så vi blev mätta. 

Ni hade stått där i elva timmar, intill en lerig grusplan bland andra föräldrar, under regnet och i de fyra plusgraderna, och sen sneglade ni mot priserna i kiosken och sa att ni varken var törstiga eller hungriga. 

Sen kysste ni vår panna och sa att ni var stolta. 

För vad, frågade vi.  

För allt, svarade ni. 

 

Kära, älskade mammor, kanske tror ni att vi glömt. 

Att ni var det enda vi kunde se när allt annat dränkts av mörker och att ni stod där bakom och log när solen sken. 

Vi minns.

Och kanske är det viktigare än allt att vi berättar det i dag. 

För den obarmhärtiga tiden trampar ner allt i sin marsch. Den lyssnar inte när man ber den stanna. Och vi har blivit 19, 25, 33 och 45 och har fullt upp med jobbet, egna barn, spinningklasser och tvättider. Men medan vi har flyttat till en annan planet, är ni kvar där ni alltid har varit. 

Ett telefonsamtal bort, utanför dörren om vi behöver det eller som varma minnen i våra bröst. 

Lite gråare, lite mindre, men fortfarande med världens största famntag i omkrets. 

Vi minns.

 

Kära, älskade mödrar. 

Man kan säga mycket om kommersialiserade, onödiga dagar i almanackan. 

Kanske betyder det ingenting. 

Kanske betyder det allt. 

För när jag läser GT-läsarnas egna hyllningar till sina mödrar i dag, är det så många som fortfarande står där bredvid. Och som alltid kommer att göra det. 

I dag har vi ingenting att skylla på och ingen tid att vänta ut. 

I dag är det vi som ställer oss bredvid er och berättar. 

Att vi faktiskt minns allt. Att vi i dag kysser er på pannan och säger att vi är stolta. 

För vad, undrar ni. 

För allt, svarar vi.



LÄS MER: GT-läsarnas hyllningar till sina mammor