Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Christer El-Mochantaf

Jakten på den svarta eller vita sanningen – i en värld full av färg

Christer El-Mochantaf, chefredaktör på GT. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN
Filmen på misshandeln i Kil spreds och fick tusentals att reagera. Foto: Skärmdump

Sällan är journalistikens roll lika tydlig som i den digitala samtiden 2019.

I besattheten efter jakten på sin egen sanning. 

För, vem äger egentligen den? 

Först lite kontext: Den första maj blir en 16-årig pojke som kör EPA-traktor misshandlad av två killar med invandrarbakgrund. Händelsen inträffar i värmländska Kil, filmas och sprids som en löpeld på sociala medier och i diverse nätforum.

Så kallade medborgarjournalister sprider filmen ihop med hemmasnickrade teorier om vad som hänt. Uppviglar till misstro mot politiker och medier och teserna tar fart. 

Det pratas om hämndaktioner, om ett eskalerande krig på den värmländska orten.

Och i myllret av åsikter skallar ropen: Varför berättar media inte sanningen?

Så, vi ställde oss frågan som vi ofta gör: Hur får man fram den?

* * 

Att driva teser och spekulera är sällan rätt väg och det är här som journalistikens hantverk har sin plats. Inom begreppet ryms förvisso många saker, men i slutändan handlar det om att information och fakta ska fram.

Av den anledningen åkte GT:s reporter Claes Petersson i tisdags till Kil och letade rätt på de inblandade pojkarna. De som de facto syns på filmen, vet vad som hände och varför.

För Claes berättar både offret och en bror till förövaren sin bild av situationen. Den misshandlade 16-åringen säger bland annat:

Först satt jag där med mina kompisar och så kom han först och frågade: Vad kollar du på? Han sa att om du kollar på mig igen kommer jag att demolera ditt ansikte. Då åkte vi till ett annat ställe men hans kompis fick reda på var vi var. 

Brodern till en av killarna som misshandlade 16-åringen, säger:

De var på väg att köra på dem med epatraktorn. Och sen har de sagt ”jävla neger” ”jävla invandrare” och sånt. Det är klart man blir arg.

Vad som stämmer? 

Journalistiken är till skillnad från uppfattningen man ibland möter, inte domare eller jury. Det uppdraget tillhör andra yrkesgrupper.

Det vi gör är att försöka komma så nära sanningen som möjligt: Genom att faktiskt prata med de som var där och komplettera det som alla redan kan se: En filmad misshandel. 

Från redaktionen i Göteborg pratar Daniel Olsson samtidigt med lärare och rektorn på skolan där pojkarna läser. Och med poliser. En bakgrundshistoria om motsättningar mellan olika grupper rullas upp och en rad olika omständigheter blir belysta. 

* *

Så: Journalisterna har gjort sitt jobb, informationen är publicerad och alla är nöjda?

Nja. I efterdyningarna följer en intressant, men talande, bild av vår samtid.

I mejlen får jag efter publiceringen stå till svars för att vi, tidningen GT, är rasister: ”Ni ökar klyftorna och känslan av 'vi mot dom'”. En annan skriver: ”Det är en rasistisk artikel”.

I ett annat mejl läser jag att en man nu överger tidningen. ”Dom misstänktas hörsägen är viktigare än sanningen”. Han kallar oss ”PK-medie som mörkar vad som hänt”.

Med sådana reportage så ska ni inte fråga er varför alternativa medier växer”.

Jag undrar dock: Var några medborgarjournalister på plats i Kil? 

Var några så kallade alternativa medier där? 

Nej – det är förstås enklare att snickra ihop teser på avstånd och skylla de dragna slutsatserna på konspirationsteorier om dolda agendor. 

Det fascinerar mig att sanningen trots det påstås finnas på de plattformarna. 

* * 

Av genuin nyfikenhet svarar jag flera av de som mejlat. Jag vill så gärna förstå.

För vem är egentligen oemotsagd när båda sidor kommer fram? Vem tar egentligen ställning, när allt som finns är de inblandades information?

Och hur kan – en och samma text – tolkas på så extremt vitt skilda sätt?

Kanske är det för att journalistiken gjort just det den ska göra. 

I det här fallet levererar vi informationen, du tar din egen ställning – faktiskt precis så som det ska fungera i en demokrati. 

Därför är det viktigt att den informationen är så korrekt som möjligt, så bred som möjligt och direkt från förstahandskällan. Att vi sedan anklagas för att gå högerextremisters ärenden och vara PK-mörkande vänstermedia på samma gång, kanske säger mer om samtiden än om något annat.

Om polariseringen och den ständiga jakten på att få sin egen världsbild bekräftad. Om jakten på den försvunna sanningen som aldrig får vara annat än svart eller vit. 

Samtidigt som världen bortanför tangentborden är full av färg.