Christer El-Mochantaf
Det är inte alltid man har tillgång till vattenhål på sin ökenvandring.
Det har väl aldrig varit tydligare än i år.
Vägen har oundvikligen blivit längre och löftena har gång på gång visat sig vara hägringar.
Vi drömde om en sommar som skulle befria oss från vårens plågor. Att människorna skulle dansa intill varandra på konserterna och att idrottslagen återigen skulle bäras fram av sin publik. Men vi fick fortsätta hålla avstånd, hålla ut, hålla andan, och snart stod det klart att även höstens evenemang, de man hade flyttat fram under våren, skulle ställas in.
Och kanske, tänkte man, är det över till jul.
Men här står vi nu, med de värsta coronatalen hittills. Statistiken får i de här sammanhangen ofta klä skott för att den tar bort allt det mänskliga, att den anonymiserar alla människor som finns bakom siffrorna. Kanske är det tvärtom.
Aldrig har väl siffror talat tydligare. Och den gäller oss allihop.
Jag förmodar att ni är många som i dag hade sett fram emot det där vattenhålet, den där stunden med era närmaste. Att åtminstone, när allting annat varit eländigt, få linda in sig i julens varma budskap som växer ur ord som värme, gemenskap, trygghet, givmildhet.
Det finns ju en gammal skröna om att franska och tyska trupper under första världskriget lade ner sina vapen just under julafton. Att de till och med plockade fram en fotboll och spelade mellan skyttegravarna.
Inte ens i krig skulle något hindra julefriden, men likväl sitter tusentals svenskar ensamma i dag. Kanske med en anhörig som också borde ha varit där.
Det krävs ett sällsamt obekymrat kynne för att våga se slutet nu.
Som journalist har det nästan varit ett andhål att bevaka det här sällsamma året. Att rapportera om det som sker som om man själv bara var en betraktare på håll.
Mellan instämplingen och utstämplingen var verkligheten blott ett jobb, även om den hägringen oundvikligen smulades sönder om kvällarna.
Jag är glad och stolt över att ni har varit fler än någonsin som följt vår rapportering och att så många av er har velat berätta om er vardag. Från sjukvårdspersonalen som vittnat inifrån sjukrummen till de som blivit berörda på andra sätt.
De som i GT berättat om sina symptom och hur det har varit att ha sjukdomen. De som har varslats eller drabbats i sitt yrke. De som förlorat en nära eller de som försökt se ljuset i eländet. Era berättelser gör förstås skillnad – med dem blir det enklare att pussla ihop en bild av det som känns så ofattligt.
I dag skänker jag en extra tanke till alla som förlorat livet i den här pandemin och deras anhöriga. Och alla människor som inte kan ta ledigt, utan måste fortsätta vårda och rädda liv. Och er som gick miste om det där vattenhålet ni hade väntat på.
Men ljusare tider kommer. Det gör det ju alltid, på något sätt. En sak ni kan lita på är att GT alltid kommer att fortsätta rapportera och under julhelgen lovar vi att fokusera lite extra på det ljusa och det glada.
Jag hoppas att sådant, i någon form, når även er.
God jul, kära läsare.
Om än, en annorlunda sådan.