Christer El-Mochantaf

En avslöjande bild av vår största utmaning

Passerade parkeringshuset när det exploderade
Christer El-Mochantaf är chefredaktör på GT.
Foto: Olle Sporrong

Pensionärerna har bott i sin stadsdel sedan ungdomen.

I dag känner de sig som ”inkräktare” om de vistas utomhus på fel tider.

Dagen efter att 34 bilar bränts i Trollhättan menar kommunalrådet att rädslan är inbillad.

Michael Syréns granskning i dag ger en väldigt avslöjande bild av den största samhällsutmaningen vi har.

Och hur hopplöst det kan kännas.

I min klass går det en svensk och så är läraren svensk också. Det känns ganska ensamt, man bor ju i Sverige och man ska ju se svenskar här”, säger den maskerade unge mannen i Kronogården när han intervjuas av vår reporter Michael Syrén.

Mannen bor här, är uppväxt här, han talar språket, han går i skolan – men han sällar sig själv inte till skaran ”svenskar”. 

I en annan del av stadsdelen berättar pensionärerna Lory, Roland och Barbro att de är rädda för att gå ut om kvällarna. Deras stad har förändrats. Hög arbetslöshet, kriminalitet, ekonomiska utmaningar på både det privata och offentliga planet.

Men framför allt har det blivit ett kraftigt segregerat område. Det svenska språket är ett minoritetsspråk och så väl ungdomar som vuxna hänvisar till andra än sig själva när de pratar om ”svenskar”.

Och Kronogården är långt ifrån ensamt.

Vi ser samma sak i Borås, Norrköping, Eskilstuna, Malmö, Göteborg och några platser till.

Även i dalsländska landsbygdsorten Bengtsfors larmar poliser om att man ser samma utveckling.

• • •

Motsättningarna som detta utanförskap för med sig präglar det mesta i det offentliga samtalet i dag. 

Missnöjet gror här mot polisen och mot de gemensamma samhällsfunktionerna. 

Skjutningarna har varit rekordmånga under den första halvan av 2022.

Och gängen blir, när de hittar den gemensamma nämnaren i unga män, större och våldsammare.

Just Trollhättan utsattes för två veckor sedan för en rad samordnade attentat på olika platser. Totalt förstördes 34 bilar. 

När Michael Syrén frågar Trollhättans kommunalråd Paul Åkerlund (S) om händelserna svarar han att det är ett bakslag. 

Men också:

– Jag är helt övertygad om att vi jobbar på rätt sätt.

Är rädslan är obefogad? Frågar Syrén.

– Ja, det är nog min bestämda uppfattning, säger Paul Åkerlund och hänvisar till mediabevakningen.

Just den typ av relativiseringar som kan tyckas motverka lösningarna.

Medias rapportering är ett resultat av det samhälle vi har – inte tvärtom. 

Och utvecklingen ser dessvärre inte ut att avta. 

Trollhättan.
Foto: HENRIK JANSSON

Bekymret som återkommer i dagens reportage är nämligen den fullkomliga känslan av att inte tillhöra samhället man förväntas bidra till.

Trots att ungdomarna som intervjuas går i skolan och studerar säger de unisont att de vill hoppa av.

Tilliten till att klassresans första tåg avgår från skolans perrong finns inte, inte heller känslan av plikt gentemot sin omgivning.

Och Rosanna Dinamarca (V), säger i reportaget det beror på rasismen.

Visst kan man peka på en ökad polarisering och tuffa förutsättningar. Eller fruktansvärda rasistiska dåd som just Kronogården drabbats av.

Men man kan också peka på de ideella krafterna som gör allt för att integrera och välkomna nyanlända. Oförtrutet än i dag. 

Och konflikterna hittas även inom invandrargruppernas interna dynamik.

Kaysaar Caydiid Maxaamuud berättar i reportaget att han kommer från Somaliland, ett konflikthärjat område som betraktas som en del av Somalia. Om sina landsmän säger han:

– Deras kroppar är här, men inte deras själar och tankar.

Han tittar ut över kaféet där några arbetslösa män tillbringar sina dagar. 

– Men de som trakasserade oss i vårt hemland bor nu också här.

Där ramlar ytterligare en bit ner i det enorma pusslet.

Kaysaar Caydiid Maxaamuud kallas ”Kungen av Kronogården”.
Foto: HENRIK JANSSON

• •

I artikeln, som är en bukett av röster från Kronogården, ser vi också exempel på att det går att välja andra vägar.

Att det svenska samhället, som av många upplevs som främmande och oattraktivt, går att tillhöra utan att förlora sin identitet.

För det krävs, förutom den egna viljan, annat än ”förebyggande åtgärder” och goda förebilder från samhällets sida. 

Men så länge 34 brända bilar inte blir mer än ett ”bakslag” i ett framgångsrikt arbete, kommer förändringen att dröja.

Då är alla förlorare.


Läs gärna och bilda dig din egen uppfattning.

Polisen i Trollhättan: ”Ser allvarligt på bränderna”

Samtidigt benämner kommunen händelserna som ett bakslag