Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Christer El-Mochantaf

Det utförs saker i eländet – ljuset är vi, tillsammans

Följ senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 10 och 20 på helgerna.
Christer El-Mochantaf, chefredaktör, GT.
Ett folktomt Göteborg i coronavirusets framfart.Foto: ADAM IHSE/TT

På en balkong på vägen hem från jobbet ser jag en äldre kvinna insvept i en filt och jag vet ingenting om henne eller hennes liv, vad hon tänker eller vad hon känner, men hon sitter där och stirrar på vårljuset som rör sig ned över takåsarna i marskvällen och våra blickar möts i en tiondels sekund innan hon suddas ut ur mitt synfält och försvinner. 

Men så förstår jag senare.

Hon har ju en poäng. 

•••

För vi har nått den punkten nu, egentligen sedan länge, att oron krupit in genom gliporna i våra hem och den gör oss sällskap vid sofforna och sängarna och matborden.

Vi vädrar ut den nya verkligheten och försöker mota den, tvättar händerna och bunkrar av någon outgrundlig anledning toalettpapper.

Visst behöver vi trösterika handlingar som skänker oss ro. 

Men vad vet man egentligen. 

• • •

Politiker och myndigheter tar beslut och uppmanar oss till åtgärder vi aldrig har behövt överväga innan och det är naturligt att människor tycker saker om det.

Men åsikterna kväver oss till slut. 

I telefonskärmens giftiga sken växer folks dumhet ut som klängväxter och de greppar tag i oss och drar ner oss ännu längre i dyn.

De vi håller med gillar vi och de som tycker annorlunda blockerar vi. 

Blunda för det du inte vill se.  

Och när inte ens det hjälper kan man alltid skylla på media. 

Vad tror ni folk tänker när ni sprider sån skräck? Skärp er”, skrev en upprörd läsare i veckan. 

Läsaren hänvisade till en nyhet om att Spanien försatt sin befolkning i karantän – allt är stängt. 

Kanske är det skönt att ha ett toalettpapper att greppa när allt känns ogreppbart. Kanske är det skönt att ha en syndabock när det verkliga hotet varken syns, hörs eller känns. 

Kanske är det skönt att blunda. Men medier har inte stängt Spaniens gränser. 

Fast vad vet folk, egentligen. 

• • • 

Jag har knappt två kilometer hem från jobbet. Det tar runt 16 minuter. 

Post Malone, First Aid Kit, Iron Maiden och en halv Håkan Hellström. Man sätter nyckeln i låset när Johnny, han med amfetaminet, håller på att drunkna. 

En kvart är tillräckligt för att själv drunkna. I oron. 

Sverige har aldrig i modern tid upplevt en surrealistisk begynnande kollaps på det här viset. Och det går fort. Så snabbt att jag i farten inte märker det förrän dag fem eller sex. 

Att mina steg på vägen hem är friska, att min bostad där hemma är varm, att maten i kylskåpet står redo och att sängen är bäddad. 

Vårdpersonalen vittnar om en otillräcklig beredskap – vem är jag att ge dem fel. Men vårdcentralen där jag promenerar förbi är öppen, och personalen utför stordåd. 

Sköterskan som stannar över på jobbet utan betalt, hemtjänstpersonalen som tröstar trots att ingen bett om det. 

Folk manar till sans medan hyllorna gapar tomma, men det pastapaket jag inte hittar på Hemköp finner jag på Ica. Eller Coop. 

Det är klart att vi inte vet exakt hur man ska göra nu. 

Vi har fått en ny vardag och det är en mardröm. 

Men när eländets fula tryne stirrar oss i ansiktet, kan de flesta fortfarande trycka fram en vinstlott vi har givits på fickan. 

Vi blundar för det vi inte vill se. 

Men man ser mer om man öppnar ögonen. 

• • •

Är det slut i butiken en dag kommer det mer produkter nästa dag”, lovade Martin Drobena till GT i veckan. 

Han är chef på toalettpappersföretaget i Lilla Edet. 

Det är lätt att begripa. 

Ändå begriper vi inte.

Är det en frampiskad hysteri, detta? Ett fragment av en katastrof? 

Kanske är det i framtiden en nyttig läxa, kanske blåser vi omkull innan vi får veta. 

Människor har faktiskt förlorat sina jobb och några har dött. 

Och där sitter en kvinna insvept i en filt på en balkong och stirrar mot ljuset. 

Hon har fortfarande en poäng. 

• • •

Jag går genom Göteborgs gator, och ni får således ha överseende. Men nog fan är det inte farten som kills. It’s the smäll. 

Viruset är mer än ett virus. 

Många lever ju sina liv, kippandes efter luft i ett hamsterhjul under vattnet, och det är i den kontexten som vi måste se på den här situationen. 

Eller vad måste man, egentligen. 

Men hjulet snurrar medan vi längtar efter en konsert, ett fotbollsmästerskap, en bokcirkel på biblioteket.

En längtan för livslågans skull. 

I hamsterhjulets snurrande virrvarr av fakturor och tomma kassor, av artrosvärk och separationer, av odiskade tallrikar och tårfyllda kuddar om natten som ingen annan känner till, är det livsviktigt att andas. 

I gemensamhetsupplevelserna gör många det.

Där frigörs vi från klängväxterna runt nacken. En timmes morot för en vinter av piska. 

Jag letar nya lufthål på min promenad och hittar små saker. Lite tröst i de tusentals som nu tar initiativ för att svetsa samman samhället. Som hämtar mat till riskgrupper, som agerar sällskap. 

De stoppar inga virus, men de sträcker ut en hand till den som behöver något att greppa. 

Ett så kallat ljus i ett så kallat mörker.

En så kallad krockkudde i en så kallad smäll.

•••

En läsare mejlar. Sedan en till. 

Tack för er informativa rapportering de här dagarna”. 

Om man blundat hade man kanske missat att de mejlen också kommer. 

Jag sms:ar en bekant som varslats från jobbet, vi har inte hörts på 300 år, och det betyder ingenting kanske, men kanske gör det det. 

Vad vet man om vad saker betyder. 

• • •

Och vad vet man egentligen om framtiden eller lösningar, om lufthål eller tanter på balkonger. 

Vi kommer fortsätta stanna hemma från kalasen och konserterna nu. Vi kommer tvätta våra händer och vi kommer koppla upp oss mot arbetsplatsen hemifrån. 

Och när vår nya vardag tar sig in genom gliporna, kan vi spekulera tills vi kroknar. Klängväxterna kan fortsätta hata på Twitter och läsare kan tro att Spaniens beslut tas av Göteborgs-Tidningen. 

Världen blir inte en bättre plats för det. 

Kvinnan på balkongen har en poäng. 

För visst vill man bara blunda nu. 

Men hon fäster blicken i det försvinnande ljuset och kanske vet hon att det en dag kommer krypa upp över takåsarna igen. 

För ljuset kan inte försvinna om vi väljer det. 

Det skapas hela tiden av oss, allihop varenda en, när mörkret breder ut sig. Ljuset är ju här. Ljuset är ju vi.