Christer El-Mochantaf
Det har i flera år varit svårt att tala om integration och migration i problematiska termer utan att – åtminstone från vissa håll – bli anklagad för rasism.
När så Brå-rapporten damp ner förra veckan visade rena siffror att utrikes födda är överrepresenterade i brottstatistiken.
Det kan i sig inte förklaras med en enkel mening. Det handlar, enligt legitima analyser, om allt från utanförskap och samhällsklass till fattigdom. Men också om det jag själv skrivit om tidigare: Att alla inte vill vara laglydiga medborgare och att den tröskeln blir lägre när omständigheterna i det nya landet tillåter det.
I dag publicerar GT/Expressen också en granskning av vår reporter Michael Syrén.
Där framkommer att Sverige har 190 000 långtidsarbetslösa, ett av de enskilt största problemen vi har.
Hälften av dessa är födda i länder utanför Europa. Som exempel nämns att människor som flydde Syrienkriget inte har lyckats ta sig in på arbetsmarknaden – hälften är fortfarande inskrivna på Arbetsförmedlingen.
I reportaget säger Mahasen Ali Hussein, 60:
– Alla invandrare bor oftast på ett och samma ställe. De lär sig dåliga saker av varandra och många vill inte ens arbeta eller studera. Politikerna borde ha bättre kontroll.
Och det är så klart en av tusentals förklaringar.
En annan är att man i Sverige inte behöver arbeta.
Shukri Mohamed Hassan, 34, förklarar för Michael Syrén i reportaget att hon fick 32 000 kronor när hon var arbetslös och gick hemma med barnen.
Nu, efter åtta år i Sverige, läser hon på SFI och arbetar på ett skattesanktionerat skogsröjningsarbete.
Detta för att ”komma in i samhället” – men Shukris enda medarbetare där ute i skogen är en syrisk man som inte talar svenska.
Det är nästan komiskt.
Dessutom får hon i slutändan exakt lika många kronor som när hon hade bidrag.
Det hedrar Shukri, och många som henne, att de hellre jobbar än sitter hemma.
Men det säger också en del om Sveriges usla hantering av integrationen och dess alibi-åtgärder.
Det säger också en del att Arbetsmarknadsministerns pressekreterare hör av sig kort efter granskningen.
Max Ney, sekreterare åt Eva Nordmark, skriver i ett sms att reportaget är bra ”trots att det är Expressen” och att vi på GT/Expressen ”flörtar med SD”.
Detta för att vi har publicerat fakta om nyanländas situation på arbetsmarknaden i dag.
När reportern frågar om åsikterna är ministerns egna, vänder Max Ney plötsligt och meddelar att han inte hade läst reportaget – och att han inte längre tycker som han skrev.
Det är som en fars.
Vi har ett akut problem i dag. Människor som kommer hit får inte jobb, de lär sig inte språket, de blir inte en del av den infrastruktur de förväntas vara del av - och bidra till.
I Göteborg talar en ”Tystnadsrapport” om hur parallella samhällsstrukturer påverkar myndighetsutövningar medan chefer tystar problemen.
Samtidigt tycker alltså Arbetsmarknadsministerns pressekreterare att dessa skildringar från journalister är politiska flörtar.
Det är mycket problematiskt – snacka om att vara verklighetsfrånvänd.
Jag vet, som alla med invandrarbakgrund, hur rasismen kan se ut.
Den är och förblir ett problem – men det gör inte att andra problem ska tystas.
Och det gör dem definitivt inte mindre.
Som att människor kommer hit och aldrig får jobb eller begår brott.
Eller att en ministers pressekreterare tycker att journalistik och ren fakta är propaganda – för att gynna SD.
Just den delen säger i och för sig mer om Socialdemokraterna.
Och kanske säger det ännu mer om hur vi faktiskt hamnade här.