Christer El-Mochantaf
Sommarens första dagar, en pandemi på väg att lägga sig.
Det kändes avlägset i vintras när den nya verkligheten hade blivit vardag.
Men nu står vi här och kan andas, vaccineras och ta bilen ut på riksvägarna igen. Förbi knallgula rapsfält under ljusblå himlar i 24 graders värme.
Vilken fantastisk plats, att göra det på.
Vårt Sverige.
•••
Studenterna på Kungstorget i Göteborg är glada på fredagseftermiddagen. De hurrar och smäller konfetti. De är insvepta i flaggor från Nordmakedonien, Kosovo, Irak, Palestina, Bosnien, Syrien, Libanon, Kurdistan, Turkiet, Albanien och Kroatien.
Och jag tänker när jag passerar dem: Grattis, Sverige.
För att man faktiskt får lov att vifta med flaggor här, men som man hade blivit fängslad för där.
Att man får lov att kritisera det faktumet här, medan man belagts med munkavle där.
För att vi har människor i det här landet som fått en ny chans, när deras ursprungsland rasat ihop.
Och jag förstår inte varför man inte skulle vara tacksam.
Att man skulle tro att man inte är skyldig någonting.
Är vi inte alla skyldiga att ta vara på det land vi har?
••
Svenskarna som bjudit in till middag har Carl Johan De Geers ”skända flaggan”-poster på väggen i matrummet. Den där den blågula fanan står i lågor med texten ”kuken” inpräntad över sig.
Var onationell, uppmanar postern.
Grattis, Sverige.
För att man i andra delar av världen skulle bli mördad om man hade den postern på väggen.
För att middagsgästerna kan sitta där i sina designmöbler och tala om hur illa ställt det är med allting, om man ens får säga det i det här jävla landet längre, och sen kan de gå till vattenkranen och vrida om och få rent, drickbart vatten tills de inte längre är törstiga.
När vardagen kommer har de tandläkartider och försäkringsärenden och bilbesiktningar och nyplockad svamp i kylen tack vare allemansrätten.
Vilken grej ändå.
•
Visst kan vi också prata om coronadödstalen och svenska strategier som eventuellt havererat.
Men också om hjältarna i vården som genom livet fått utbildning och förutsättningar i Sverige att hjälpa fler än någonsin.
Om rasismen och diskriminering – men också de tusentals godhjärtade som ideellt hängett sitt liv åt att hjälpa människor.
Vi kan oroas över klaner och gäng och utanförsskapssamhällen.
Men det är också en framgång att över huvudtaget ha möjligheten att diskutera problemen.
Och om det inte är argument nog, så kan du säkert hitta dina egna.
I våra fjäll och våra berg, våra tusentals sjöar och lummiga skogar, våra dansande knott i skymningsljuset ovanför bryggorna, våra klippor och våra rapsfält, våra underbart grådassiga novembereftermiddagar i slasket.
Vår ängsliga självbild.
Det svenska tåtrippandet.
Den gränslösa toleransen.
Den i vissa avseenden unika inskränktheten.
Vi är inte perfekta, vi är inte alltid bäst, vi är inte alltid mest.
Men vi har rätt att vara precis det. Oss själva.
Grattis, Sverige – och grattis vi, som lever här.