Christer El-Mochantaf
Den 24 juni 2018 la Janne Andersson armen om Jimmy Durmaz i ryska Gelendzjik och eskorterade honom fram till pressen.
Mittfältaren hade översköljts av en hatvåg efter VM-matchen mot Tyskland där han orsakat en frispark och nu ville förbundskaptenen ge honom ordet. Med darrande röst och handen bankande mot hjärtat, sa Durmaz: ”Att bli kritiserad är något vi lever med, men att bli kallad blattejävel och självmordbombare och få mordhot mot mig och mina barn är helt oacceptabelt.”
”Fuck rasism”, utbrast landslaget bakom honom och Durmaz gav Andersson en kram.
Så hur länge varar egentligen en sanning?
Fyra och ett halvt år senare klampar Andersson in med draget svärd i Viaplays studio. Man anar det redan när kameran fångar hans promenad mot tv-bordet. Han frustar, är redo för ännu en strid. Efter två års ökenvandring för svensk fotboll har han just hittat ett vattenhål, men det brinner i ögonen när Niklas Jihde jovialiskt välkomnar honom med ordet ”äntligen!”.
Andersson möter det med ett försvarstal. Sedan: Bojan Djordjic.
Reaktionen – och efterspelet – är ett haveri.
Självklart måste en förbundskapten kunna svara på varför en haussad spelare, tillika publikfavorit, inte fått mer än åtta minuters speltid. Särskilt efter att spelaren just skickat in en frispark i krysset.
Men i takt med att Bojan Djordjics tonläge ändras från dämpat till stridslystet, säger expertens reaktion mer om vår egen destruktiva ängslighet, än om det som faktiskt utspelar sig i studion. Den som vill kan välja att se två adrenalinstinna män, uppväxta i den machomachigaste miljön som svenskt föreningsliv erbjuder, som kolliderar. Så som domare, spelare och ledare gör i idrottshallar varje vecka. Det borde inte ha varit en förbundskapten, men det hade kunnat vara vilka två fotbollsmän som helst.
”Som förbundskapten representerar du tio miljoner människor”, skriker Djordjic när hans fråga inte får svar. ”Och vad representerar du?” replikerar Andersson som till synes inte registrerar det som Djordjic uppfattar.
En retorisk fråga, med udden riktad mot ”gnälliga” journalister?
Eller ett rasistiskt påhopp?
Vems sanning väger egentligen tyngst.
Det är otvivelaktigt så att rasism existerar, Djordjic har själv talat om den erfarenheten. I dag har han sagt att han förlåter Janne Andersson, men inte glömmer. Det blir kontraproduktivt. För när förbundskaptenen på tisdagen sätter sig på presspodiet och ber om ursäkt för hur hans fråga tolkats, hamnar vi i en situation där vi redan – i utgångsläget – sätter ena parten i en offerroll. Där den med invandrarbakgrund ständigt tvingas värja sig mot något som inte nödvändigtvis finns där. Som alltid tvingas in i underläge.
Anderssons belackare hänvisar till smygrasism och underliggande strömningar i samhället och placerar själva verbala sprängämnen i hans ord.
Det kommer skada mer än det förbättrar och urvattnar det verkliga problemet. Det som tvingar en förbundskapten att avbryta träningen, ge ordet till en gråtande mittfältare och skrika ”fuck rasism”.
Så vilken sanning behöver vi?
Christer El-Mochantaf är reporter och nyhetskrönikör på Expressen.