Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Christer El-Mochantaf

Alla vill inte vara en del av vårt samhälle

GT:s reporter Jens Andersson rapporterar från Hjällbo: ”Vågar inte skicka sina barn till skolan”.
En man sköts till döds i Hjällbo.
Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN
Christer El-Mochantaf, chefredaktör GT.
Klanledaren Hashem Ali Khan tillhörde en väpnad palestinsk grupp i Beirut. Tidigt i det libanesiska inbördeskriget (1975-1990) blev Hashem Ali Khan involverad och fram till början av 1980-talet hade han en högt uppsatt ställning bland milismännen
Foto: Privat

Sveriges monumentala misslyckande med klanerna manifesteras med ett mord på öppet torg, en solig söndag i maj. 

På nytt försöker politiker med gamla åtgärder fixa problemen, dra in dessa människor i gemenskapen, föra dem närmare samhället

Det man inte förstår är: Alla vill inte vara en del av det. 

Jag var elva år gammal när en manlig granne slog sig ner i vår soffa och blev ett exempel på problemet som ingen politik i efterhand kan råda bot på. 

Mannens familj var en av få invandrarfamiljer i orten och likt flera andra som passerade den sömniga byn på Skaraborgsslätten, blev det bara en kort mellanlandning för dem. 

På vägen mot storstadsförorterna där det fanns landsmän som talade samma språk, där religiösa friskolor lärde ut samma sedvänjor man hade hemma. Där parabolen förvandlade tv:n till ett fönster till hemlandet och där skyltarna i affären var på arabiska. 

Enda kontakten med Sverige var den naiva damen på socialtjänsten – hon som han kallade ”kossan”. 

Kaksmulorna föll från mustaschen när grannen berättade att vår lilla ort var den nionde kretsen av helvetet. 

För allt var ju svenskt.  

Nu skulle det bli Trollhättan, eller om det kanske var Angered, och det är möjligen enklare att moralisera över det valet, än att själv göra ett annat i samma situation. 

De kom från Irak och hade flytt från kriget. 

Men oaktat deras intentioner är det bara ett av många liknande öden jag träffat på: För de hade aldrig någon ambition att uppfostra sina fyra barn till att bli en del av det svenska samhället. Efter tio års kringflackande i landet kunde de knappt tala med kassapersonalen i livsmedelsbutiken utanför sitt område och det gick lika bra att leva här ändå. 

Man behövde inte gå till polisen när landsmannen i lägenhetslängan intill kunde skipa rättvisa. 

Ska man lösa det som nu blivit en ödesfråga för vårt land, med parallella klansamhällen, måste politikerna begripa just det: Att alla inte vill bli en del av Sverige. 

I söndags mördades en man i Hjällbo, ett hundratal (!) var inblandade i upploppet som föranledde mordet.  

Samtliga tros ingå i ett av de två konkurrerande släktnätverken som drabbat samman efter något som beskrivs som ett bagatellartat bråk. 

Det sker i samma område där kriminella satt upp vägspärrar för att förhindra utomstående att komma in. Där journalister och blåljuspersonal attackeras och hotas – så till den grad att de tvingas förhålla sig till det i sin vardag. 

Liksom de skötsamma invånarna som drabbas hårdast av dessa minidiktaturer. 

Polischef Erik Nord skriver i en klarsynt debattartikel i GP att landet behöver fler poliser, helst i nivå med Tyskland – då lovar Nord att de dödliga skjutningarna kommer att minska. 

Det är förstås en idé, precis som att Göteborgspolitiker nu vill tvångsplacera nyanlända på nya orter. 

Men klanerna, som nu etablerat sig även i Borås, Jönköping och Borlänge, kommer inte att försvinna för det. 

Och ni undrar hur det kunde bli så? 

  

Hashem Ali Khan var efterlyst, misstänkt för mord på en tolvbarnsmamma i Libanon, inblandning i ett väpnat rån och en attack mot en polisstation, när han kom till Sverige i början av 80-talet. 

Han dömdes senare till döden för mordet och i en granskning kunde GT/Expressen i mars berätta om klanledarens okända bakgrund.  

Men, Hashem Ali Khan avtjänade aldrig sitt straff i hemlandet. 

Trots att han var efterlyst för en rad grova brott fick han uppehållstillstånd, asyl och medborgarskap i Sverige. Han blev en medhjälpare till polisen när de skulle lära sig hantera en ny typ av konflikter i landet. 

Den mellan klaner. 

Tre decennier senare sprider Ali Khans släktnätverk skräck i delar av Göteborg. Enligt polisens kartläggning bedriver de olagliga verksamheter, skjuter och mördar – en hel stadsdel hålls i släktens våld. 

På andra sidan av gängkonflikten står en annan klan, ursprungligen från samma område i Mellanöstern. 

Det är ingen slump att det är så. 

Och ett fragment av verkligheten är Ali Khans bakgrund. Ett annat är mannen med sin familj som kom till det nya landet för att fortsätta leva som de gjorde i sitt gamla. 

   

Sverige är fullt av invandrare som blivit en essentiell del av landet oavsett hur de definierar sin nationella tillhörighet eller vilka program de ser på tv. 

Men det har i för hög grad varit upp till individens egna drivkrafter att hamna där. Och när individen råkar vara en efterlyst mördare i sitt hemland, är incitamenten små att något ska förändras när landsgränsen passeras. 

Likaså när socialtjänstkvinnan kallas för ”kossa” och invandrarbarnen som kallar sig svenskar blir ”grisar”. 

Och vill man bestämma sig för att det ändå är okej – att ha ett land där en betydande andel av medborgarna bor i landet utan att tillhöra den stora gemensamma strukturen – måste man ställa krav utifrån omständigheterna. 

Med vetskapen att alla inte vill vara en del av majoritetssamhället. 

Prova gärna tvångsplacering utanför förorterna. 

Prova gärna hårdare straff för kriminella. 

Men klansamhällen där kvinnor hindras från att gå ut och där kriminella annekterat rättsskipandet försvinner inte med fler fritidsgårdar eller poliser. 

Först när vi beaktar hela ekvationen, att alla inte vill ta sig ur det parallellsamhället, kan vi komma vidare i diskussionen. 

Klanexperten Per Brinkemo förklarar klanstrukturerna i Sverige.