Betlehem Isaak

Tänkte, han förstod inte att hon var rasist

För exakt en vecka sedan satt jag på vagnen på väg till mina ungdomar. Vi skulle åka till en aktivitet och lära oss att göra mobilskal i 3D-format.

Vi var ganska många, 17 stycken, och när vi hoppade på elvan mot Järntorget så spred alla ut sig och satte sig på olika platser i spårvagnen. Eftersom de flesta av ungdomarna inte visste exakt vart vi skulle gå av, trots att jag berättat det var jag tvungen att skrika lite halvt efter när det var dags. Och just då är de en kvinna som säger: "Usch, tur att vi blir av med de här invandrarpacken".

Fem minuter tidigare hade en syrisk kille på 17 år ställt sig upp och gett henne sin plats. Hon torkade av stolen.

Han bara log.

Jag tänkte att han kanske inte förstod att hon är rasist.

Men jag sa ingenting, för jag ville inte ge honom min bild av dagens Sverige. Han ska få bilda sin egen.

Han såg dock lite misstänksam ut. Lite så där ifrågasättande som om han tänkte "Är jag smutsig?" Han visiterade sig själv, men jag sa till honom att det inte fanns några fläckar på hans kläder.

Sen gick han längre bak i spårvagnen och kvinnan satt kvar på hans tidigare plats.

Jag vägrade möta hennes blick. Jag vill inte se in i hat, bara kärlek och glädje.

När vi kom fram möttes vi av en glad kille som visade oss själva aktiviteten. Sen kom en annan kille och ännu en gång denna dag skulle jag bli besviken.

Han inledde med att säga: "Eftersom ni inte kan detta vill jag att ni lyssnar på mig riktigt ordentligt. Gör ni sönder något får ni betala."

Det fortsatte: "Är det någon av er som förstår svenska?". Jag hade pratat med honom bara två minuter tidigare, jag kan svenska.

Det visste han.

Men jag var tyst och ville inte förstöra för ungdomarna.

Svalde. Blev äcklad.

Alla svarade ja, men någon bad killen att prata lite långsammare, så han kunde höra orden ordentligt.

Svaret? "Nu kan vi inte anpassa oss efter er, ni får anpassa er efter mig.

Förstår ni?".

Vad har han för rätt att säga så?

Samtidigt berättar den syriska killen om hur han bor på ett boende för drogmissbrukare och om hur han såg sin egen mamma bli våldtagen och skjuten till döds.

Han störde sig inte på kvinnan på spårvagnen eller på den ignoranta killen. För honom var det ingenting, inte ett problem.

Han sa till mig att "Betlehem, jag får gå i skolan, vara med den här gruppen och jag kan leva i fred och bara vara". Han var glad.

Så jag lärde mig en grej av honom.

Att skita i det. Att jag inte ska hänga upp mig på rasismen.

Victoria Kawesa sa en gång att rasismen äter upp en inifrån, sen blir den fysisk, den tar på dig. Och den gör det - varenda dag. Jag ser, känner och hör den överallt.

Även på min egen uteplats, där min grind blev nerslagen, jag vet inte av vem, men jag tror att det är en man som ringde och sa att han visste vart jag bodde och att jag var den första negern som skulle åka hem så fort SD får makten.

Jag har alltid sagt att hoppet är det enda som är starkare än rädsla. Så jag väljer att se de positiva med detta land och alla människor som gjort mig gott.

Jag vill leva i harmoni, även om de alltid kommer finnas folk som hatar mig eller vill skicka ut mig från Sverige.

Jag tänker leva på hoppet precis som den syriska 17-åringen som har vart med om saker som ingen människa borde ha upplevt.