Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Betlehem Isaak

Jag är tacksam att jag kan skriva det här

Snart. Det är mitt favoritord efter hopp. Nu i dagarna är det Mediedagarna på Svenska mässan. Den ideella föreningen Free Dawit kommer att vara där med den cell som togs fram till Almedalsveckan 2013 med min pappas ansikte på. Det kommer vara en manifestation. Man kommer också kunna höra låten ”Fågelsång” och se videon som spelades in i cellen.

Jag kommer ihåg när jag hörde den i maj 2014, vi hade varit på ”Talang Sverige” där min bästa kompis mamma hade tävlat med dansgruppen ”Twisted feet”. Det var en bra dag, vi åkte med ”fanbussen” från Göteborg till Stockholm. Dansgruppen tog sig vidare.

Jag hade hört talas om inspelning till musikvideon som Rafael Edholm och Brit Stakston hade tagit initiativ till detta fantastiska projekt. När de bjöd in mig att lyssna på låten och se cellen, tackade jag glatt ja, men lite visste jag, Rebecka och Viola om att vi skulle få spendera hela veckan i Stockholm. Det var givande men mycket känslomässigt och jobbigt. Jag var så glad, så tacksam över att jag hade med mig mina två bästa kompisar, för jag behövde dem verkligen.

När jag hörde ”Fågelsång” för första gången var det hemskt. Jag ville hoppa ur bilen åka hem till Göteborg, min säng, gömma under täcket och bara äta massa glass. Men jag stod ut med en massa tårar, Rebecka och Viola hållandes båda mina händer. Under åren som gått är det många som frågar mig om hur det är?

Jag försöker beskriva så mycket som det går men det är svårt. Jag tycker inte synd om mig, det kanske låter hårt, men jag tycker faktiskt sällan synd om någon egentligen. Dock tycker jag synd om min pappa som fått utstå en massa tortyr och annat skit. Han förtjänar inte det. Han sitter där och väntar på vadå? En rättegång? Jag tror han väntar på sin frihet, att inte kunna vara rädd, att bara vara. Så hur känns det för mig?

Det känns för jävligt, hemskt, sorgligt. Han har missat så mycket i mitt liv, alla födelsedagar, studenten, han har missat vardagen som vi haft, alla roliga stunder, alla ledsna stunder, alla resor, alla förändringar. ALLT ALLT har han missat. Det tar på en som person. Man blir förvirrad. Jag vet att han är vid livet, men den mänskliga kontakten, att inte kunna höra hans röst, att inte få veta hur han mår det är det som tar på en mest, men också den otroliga maktlösheten man känner.

När jag blev tonåring hade jag under flera år en återkommande dröm. Jag klädde om mig till Catwoman, flög mig, min brorsa, och vår lillasyster ner till Eritrea. Jag tog fram mitt automatvapen och sköt mot presidentpalatset, sen flög vi vidare till alla fängelser och friade min pappa och alla andra fångar. Drömmen har försvunnit nu.

Allt detta gör en till en person gjord av sten på något sätt. Jag tänker alltid på vad, när, hur och till vem jag säger saker till. Jag är alltid misstänksam mot människor, jag ogillar förändringar, myndigheter har jag väldigt lite tillit till. Man är rädd för att bli lurad, bortrövad, rädd för att förlora sin egen frihet. Varje morgon, vart jag än är, på vilket humör jag än är på, tackar jag för min frihet jag har här.

Jag är tacksam att jag kan skriva det här, att jag kan uttrycka min åsikt och yttra mig. Att jag inte blir jagad av myndigheterna för mina åsikter, att ingen manipulerar och hjärntvättar mig. Jag är tacksam för jag kan reflektera. Att jag får ha mina tankar i fred, att det inte är någon som styr hur jag ska vara och tänka än bara mig själv.

Jag är även tacksam för alla som kämpar med oss. Men mest tacksam är jag för mamma Sofia.

https://www.youtube.com/watch?v=S6t0hkaLscY