Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Vi kommer göra våra barn en björntjänst

Klara riktlinjer för hur barn- och ungdomsfotboll ska bedrivas hade känts betydligt bättre än förbud relativt högt upp i åldrarna.
Foto: Troels Kjems / MIKKEL BIGANDT

Små armar sträcks i skyn när slut-signalen går. Det kramas och jublas på ena sidan av planen. På andra sidan går en liten kille och sparkar i gräset och torkar snor och tårar från ansiktet med armen från den smutsiga fotbollströjan.

Shortsen är för stora och går ända ner till knäna. En av de glada spelarna stannar upp i sitt firande, går fram till sin ledsne motståndare och lägger armen om honom i tröst. De småpratar en stund innan han åter-igen får en tröstande klapp på axeln av sin motståndare innan de båda går mot var sitt omklädningsrum. Glädje och sorg, vinst och förlust tillsammans. Idrott.

Från och med 2017 har Svenska fotbollförbundet beslutat om att det ska vara förbjudet att utse slutsegrare i fotbollsserier för barn under 13 år. Syftet är att minska tävlingshetsen inom barnidrotten och skapa en trevligare miljö runt barn och ungdomars matcher.

Självklart vill vi skydda barnen mot den stora stygga världen. Ingen ska bli ledsen. Vi ska inte tävla, alla ska få samma chanser. Ingen blir förlorare, ingen blir vinnare. Vi vill så gärna göra våra barn lyckliga och ingjuta dem i att de kan bli precis vad de vill.

Med enbart goda syften och välvilja får barnen inte lära sig handskas med vinst och förlust, framgång och motgång.

Idrotten är oerhört viktig när det gäller att forma ungdomar till starka, ansvarstagande individer. Hela livet kommer du att konkurrera. Till utbildningar, arbeten, kärleken... ja, det mesta. Barn- och ungdoms-idrotten är fantastiska plattformar i just att lära sig att hantera känslorna det för med sig.

Steget från barn till vuxen blir allt större. Ska man inse detta först när man blir tonåring kan det vara för sent.

Att få lära sig tidigt att hantera motgångar och faktiskt kunna gå igenom jobbiga perioder är viktigt. Det gör ont ibland, men du överlever. Självklart ska resultathets inte få förstöra glädjen. Den balansgången kan vara svår, men många föreningar i dag är bra på att blanda i stora årskullar och inte "toppa" lag i unga åldrar.

Duktiga ungdomstränare söker sin motivation i hur individerna utvecklas mer än serietabeller och vunna matcher. Även vi idrottsföräldrar har ett enormt ansvar i detta. Men barn är knappast dumma. De har både vinnarinstinkt och kämpaglöd.

En egenskap att vara rädd om. Press och stress får inte ta överhanden inom idrotten, en viktig faktor att ta hänsyn till, men det ligger mer på oss vuxna än på barnen.

Kommer vi då att få fler barn och ungdomar att stanna i idrotten om vi gör den mjukare och icke tävlingsinriktad? Kanske. Men vi tar även risken att den drivkraft som själva tävlingsinstinkten utgör försvinner.

Klara riktlinjer för hur barn- och ungdomsfotboll ska bedrivas hade känts betydligt bättre än förbud relativt högt upp i åldrarna. Barn har vuxna förebilder och ser hur vi vuxna gör. Där den som springer fortast vinner. Där det lag som gör flest mål vinner.

Det finns hundratals aktiviteter att utföra om man inte vill ha ett tävlingsmoment. Men just idrott är i de flesta fall tävling. Jag vill hävda att här i mellanmjölkens land kommer vi göra våra barn en björntjänst genom att allt ska vara lätt, glatt, individuellt och lekfullt. Livet ser inte alltid ut så.