Anna-Lena Mann

Vi förlorar matchen – men det gör ingenting

Uppträder klacken osportsligt och skriker på domaren?

Nej - den här gången är det faktiskt exakt tvärtom.

Det är lördag eftermiddag och sista fotbollsmatchen för dagen i cupen för pojkar tolv år. Det blåser en isande vind och regnet hänger i luften från de blyertsgrå molnen.

Alla har varit uppe före tuppen och både spelare, ledare och föräldrar börjar bli lite trötta. Matchen är jämn och viktig inför kommande slutspel. Plötsligt reagerar någon i vårt lags supporterskara över motståndarlagets samma. "Hör ni?! Hör ni det andra laget?"

Vi stannar upp i vårt hejande och lyssnar. Första reaktionen och misstanken är tyvärr den situation som blivit allt vanligare. Har de uppträtt osportsligt? Skällt på den unge domaren? Klagat över domslut eller skrikit något kränkande till våra eller sina egna spelare?

Nej. Denna gång är det precis tvärtom. Motståndarlagets hejaklack stöttar och uppmuntrar. BÅDA lagen! De applåderar och hurrar. När domaren får göra en ovanlig räddningsinsats och hämta en utsparkad boll i ett vattenfyllt dike, uppmanar de till en värmande applåd till den unge frusne killen som med ett leende kan gå ut och blåsa igång matchen igen.

Vi förlorar till slut matchen, men det gör inte ett skvatt. Det har varit schyst, värdigt och det andra laget var solklart bättre. När vi lämnar planen ler vi mot varandra, vi och "det andra laget", och det lämnas hälsningar till vår duktige målvakt och kommentarer om att oavgjort hade varit det mest rättvisa resultatet.

Från motståndarlaget. Jag blir både varm och faktiskt lite rörd. Vi får en påminnelse om vad som faktiskt är fotboll i dess finaste form.

Det är lätt att glömma det i dag. Vad fotboll egentligen är. Det gäller hela vägen från barn och ungdomar upp till elitnivå. Vi hör om unga domare som lämnar planen gråtande, hat, hot och kränkningar.

Om smällare, brännskador, kravaller, rusningar, skador och död. Den senaste tidens skandaler om vuxna män på sidan av en fotbollsplan som inte kan bete sig, gör att många nu verkligen nu verkligen fått nog.

Enskilda spelare och klubbar går ut och säger ifrån och fördömer. En del människor som fullt förståeligt tröttnat på vansinnet, kostnaderna, och inte är ett skvatt intresserade av fotboll tycker att sporten borde förbjudas. Faktum är att fotbollen har ingenting med det att göra. Ingenting alls. Fotboll är glädje, spel, kamratskap och kämpaanda.

Det krävs ett krafttag från alla för att få bort det som nu svärtar ner en hel idrott. Från lagstiftare och sponsorer men framför allt den enskilde i det stora supporterkollektivet. Att sätta ner foten. Att säga stopp. Att ta avstånd från den totala masspsykos som viss supporterkultur skapar.

Jag har själv vid ett flertal tillfällen stått i full kravallutrustning med dragen batong och försökt hålla isär unga arga män som kallar sig fotbollsupportrar. Den arenan är ingen fotbollsplan, det liknar och känns mer ett slagfält i krig. Ingenting som tillåts i det övriga samhället överhuvudtaget.

Men jag står inte i någon krigszon i dag. I dag är jag en fotbollsmamma som står på en grön gräsdoftande plan och känner ren glädje, trots att matchen är förlorad. Tack för påminnelsen ledare och föräldrar i Örgryte Idrottssällskap. Tack för att ni visar oss vad fotboll verkligen är. Fortsätt vara de goda krafterna.