Anna-Lena Mann

Vad är det som har så stor kraft i våra liv?

Tänk dig en stad. Vilken som helst. Kanske Göteborg? Plötsligt händer det något. Bomber, granater, kulor och eld. Det som blir kvar blir en grushög. Grått, dammigt och öde. Några stålskelett står kvar av det som en gång varit hus. Gata upp och gata ner.

För inte så länge sedan fyllt med butiker, restauranger, kontor och bostäder. Larmande stadsljud av trafik och sorl. Bilar som tutar, kaffekoppar som skramlar utanför ett café, ringande mobiler, ett myller av människor.

Nu tyst. Tomt. Grått. Kallt. Dött.

Jag ser nu liknande bilder framför mig på en skärm. Långt härifrån. Känns overkligt och inte på riktigt. Kan vara vart som helst i världen, men känns som om det borde vara oerhört långt härifrån. I ett annat land, där människorna nog inte ser ut likadana ut inuti?

För det måste väl vara så? De måste väl ändå vara lite mer ostrukturerade, inte ha koll, kanske till och med lite mer korkade, eller helt enkelt galna? Varför skulle de annars hålla på och förstöra hela städer? Döda och skända? Det måste väl ändå vara så att de "där andra" inte kan vara lika insiktsfulla och långt framme som vi...? Hur är de där "andra" egentligen? Älskar de också sina barn? Tankarna åtminstone kanske borde snuddas vid någon gång när vi lite överlägset sneglar med blicken över resten av världen.

Bilderna på den sönderbombade staden startar i gång många tankar och funderingar. Vad är det som har så stor kraft och makt i människors liv att vi till och med vill förinta varandra?

Makt naturligtvis. Pengar. Tro. Vad mer? För när vi till slut skalar av allt ser vi precis likadana ut inuti, även om vi inte agerar på samma sätt. Tänk om det hände här? Skulle det vara möjligt, och hur skulle vi då agera? Hur är vi svenskar och vad är svenskt? Hur ser andra delar av världen på oss?

I veckan fick jag under en dag utbildning av en grupp unga män från Göteborg som kallar sig för Religionsvetarna. På ett enkelt och pedagogiskt sätt har de skrapat på den yta av något som är så mycket större och djupare än vad jag hittills förstått. Vår religion. Hur den ser så olika ut i världen och vad den betyder för oss. Så mycket större, viktigare, skrämmande och mer betydelsefullt än vad man egentligen förstår. Oavsett vad vi tror på, om vi tror, eller inte tror alls. Vår religion och andras. Som präglar vår uppväxt, våra lagar, våra traditioner och normer. Som formar vårt samhälle antingen vi vill det eller inte. För en del lätta att förkasta som övernaturliga fenomen, men som måste tas på djupaste allvar.

De enorma krafterna som egentligen inte går att förklara. De goda och de onda. Som när de blir fanatiska kan leda till radikalism och terror. Både intressant och oerhört skrämmande.

Det finns ingenting som triggar i gång känslostormarna så mycket som när olika religioner förs på tal.

De "där andra" som är konstiga, mindre vetande och sämre. Den ligger till grund för mycket i diskussioner gällande rasism, migration eller integration. Alla har en åsikt oavsett. Det är ändå viktigt att komma ihåg att "de andra" är helt och hållet beroende på vem man är själv. Kristen, muslim, jude, buddist, hindu eller ateist. Trots allt sitter inte empati, mänsklighet och sunt förnuft ihop med religion. Det sitter i vår förmåga att vara mänsklig. Och det är en helt annan historia.