Anna-Lena Mann

Stenkastning har utvecklats till en konfliktpraktik

"Inte sällan beskylls polisen för att agera felaktigt i utsatta områden", skriver Anna-Lena Mann.
Foto: Roger Vikström
Senaste tidens stenkastning verkar bli en konfliktpraktik, skriver Anna-Lena Mann.
Foto: Sven Lindwall
Anna-Lena Mann.
Foto: Robin Aron

Om vi inte skyddar de som ska skyddas har vi någonstans gett upp och helt tappat greppet.

Det regnar saker genom luften. Jag vet inte om det är bollar, ägg, glasflaskor eller stenar som kommer.

Det yr saker från flera håll. Pulsen slår hårt och det brusar i öronen av både adrenalin och rädsla. Kollegorna runt mig blir en massa av mörkklädda människor i gulvästar och vita hjälmar. Vem är vem? Är alla med? Tänk om någon blir liggande och skadad?

Jag snubblar till och har direkt en kollega i varje arm som hjälper mig på fötter. Ljudet av vrålen från de kastande arga blandas med radion i hörselsnäckan där order från befäl och frågor från ledningscentralen i en strid ström.

Under senare år har våldet mot räddningstjänst, ambulanspersonal och polis ökat allt mer. Attacker av såväl handgripligt våld, stenkastningar och till och med knivskärningar börjar bli en skrämmande vardag för all blåljuspersonal. Människor som valt ett yrke att skydda andra människor.

Historien upprepar sig

De personer som utför våldet mot blåljuspersonal brukar förklara orsaken till bland annat stenkastning beror på missnöje med myndigheter, sysslolöshet och spänning. Att polisen är våldsam.

Det finns även analyser som visar att orsakerna är behov av att synas, höras, social status, missnöje med levnadsvillkor och upplevd orättvisa. Segregation nämns ofta i sammanhangen. Här spelar även de olika medierna en stor roll gällande hur konflikterna rapporteras och sprids.

Det finns flera exempel där någon startar en brand, räddningstjänsten kommer till platsen och blir då attackerade. Polis kallas till platsen för att freda brandmännen. Poliserna blir även de då attackerade. Någon omhändertas. Snabbt går larm om övervåld och felaktigt ingripande av polisen. Hämnd ska krävas.

Dagen efter ny brand, likadant scenario återigen. Pressen rapporterar stort om händelserna. Gärningsmännen syns, hörs och blir bekräftade. Är man inte bäst på något annat kan man åtminstone vara bäst på att vara sämst.

"Polisen behöver utveckla arbetet"

Kvar står vi med flat lagstiftning och straff som knappt avskräcker någon från att lyfta en sten, ett mordvapen, som kan krossa en annan människas skalle. En människa som dessutom lägger en stor del av sitt liv för att trygga andra människor, oavsett vem, när eller var.

Inte sällan beskylls polisen för att agera felaktigt i utsatta områden, inte ägna sig tillräckligt åt att möta ungdomar och att myndigheternas relationer är för dålig. Självklart behöver vi utveckla det förebyggande arbetet och arbeta på relationer, men när allt kommer till sin spets måste hela samhället tydligt visa att våld mot ambulans, räddningstjänst såväl som mot polisen är totalt oacceptabelt. Om inte vi skyddar de som ska skydda har vi någonstans gett upp och helt tappat greppet.

Stenkastning – en form av konfliktpraktik

I veckan som gått har såväl Centerpartiet som Moderaterna gått ut och krävt hårdare straff för attacker mot blåljuspersonal.

Låt oss nu verkligen hoppas att övriga partier inser allvaret i detta och följer den redan inslagna vägen utan prestige.

Just stenkastning har utvecklats som en form av konfliktpraktik, som används i många sammanhang och som förs vidare genom det sociala lärandet av äldre till yngre.

Tydliga lagar och strängare straff mot den typen av brott där speciellt utsatta yrken utsätts, känns som ett måste för att någon endaste person ska välja de livsviktiga yrken som just blåljusyrken är.