Anna-Lena Mann

Polismyndigheten blöder – läget är akut

Det var ett av mina allra första pass som polisaspirant.

Det var augustikväll och solen höll just på att gå ner när vi rullade ut den blåvita polisbilen från stationen.

Intrycken var stora i allt det nya.

Tankarna snurrade hur radion funkade och hur och vad man skulle säga.

Vad man skulle ha med sig ut i bilen, och vad passet skulle innebära och vilka jobb som väntade.

När larmet kom om en person som körde rattfull från en kräftskiva, pirrade det till i magen av både spänning och lite nervositet. Jag hade en manlig kollega med mig med flera år i tjänst. Han lugnade mig och gick igenom flera olika scenarion på vägen fram samtidigt som han vant rattade polisbilen med påslagna sirener och blåljus. Jag blev lugnare och kände mig trygg i det rutinerade sällskapet.

När vi kom fram till den väg där föraren skulle finnas såg vi en bil som låg på tvären nedanför körbanan. Föraren satt kvar i förarsätet och gasade allt han kunde för att ta sig upp ur diket. Han var mycket berusad och vägrade att stänga av bilen och komma ut. Jag kände mig lite tafatt i situationen, hade ingen erfarenhet av hur det hela skulle hanteras. Min kollega tvekade inte en sekund. Han slet upp bildörren, fick tag i nyckeln och kunde stänga av motorn som stod och vrålade. Samtidigt lyfte han ur den ganska aggressive man som nu börjat att båda skrika och hota. Med gemensamma krafter fick vi in mannen i vår bil. Hela tiden skrikandes okvädesord och hota min kollega till livet. Vi körde den potentiella dödsfaran, som varje rattfyllerist är, till polisstationen där han låstes in.

När vi var klara med jobbet var jag full av beundran över hur min kollega hanterat händelsen. Trots alla kränkande ord, motstånd och ganska svåra situation, behöll han lugnet hela tiden. Agerandet var snabbt, korrekt och bestämt. Samtidigt oerhört lugnt och kontrollerat. Jag minns att jag tänkte att så, precis så, ville jag bli som polis.

Många år har passerat, och sedan dess har jag mött många lika nervösa och nya polisaspiranter, precis som jag själv var. Jag har försökt lugna och lära. I förra veckan fick jag besked om att kollegan i mitt första rattefylleriärende nu beslutat sig för att lämna Polisen för en annan arbetsgivare. Skälen till varför just han lämnar är hans, men han är bara en av alla dem som nu ger upp en myndighet som aldrig tidigare så många lämnat i frustration, brist på löneutveckling och obefintlig personalomsorg. Där känslan av att inte räcka till ligger som en ständig våt tung filt över axlarna. Där viljan och intentionen bryts ned. Där arbetet blir allt svårare och där ordet resursbrist förekommer dagligen.

Rikspolischefen har uttalat att vi behöver fler poliser. Detta har behövts under en längre tid. Men när man inte kan behålla den personal som finns hjälper det inte att i dagsläget rekrytera nya personer som är klara för tjänst om tre år. All den kunskap, erfarenhet och rutin som då hunnit lämna går inte att reparera. Kraven på intagningen till polisutbildningen sänks. Vad blir det för poliskår vi kommer att se i framtiden? Det kommer inte att finnas många kvar av den sorten som jag hade turen att få arbeta med under mina första stapplande steg i poliskarriären.

Läget är akut. Polismyndigheten blöder. Jag och mina kollegor skriker oss hesa. Hoppas att någon som bryr sig och har makten att förändra hör.