Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Polisen ska utreda brott – men sen då?

Frågan om var polisen är och vad polisen gör, är i dagsläget den fråga som ställs mest då jag i min roll som polis träffar medborgare.Foto: Maja Suslin/Tt / TT NYHETSBYRÅN

"Var är polisen?!"

Frågan om var polisen är och vad polisen gör, är i dagsläget den fråga som ställs mest då jag i min roll som polis träffar medborgare. Omorganisation, ineffektivitet, resursbrist och kris är ord som nu nämns i nästintill varje polisiärt sammanhang.

Det är naturligtvis sorgligt att människor känner sig övergivna och utlämnade till en poliskår som inte upplevs som närvarande. Det tycker vi poliser också.

Att ha känslan av att inte räcka till och ha näsan just över vattenytan är energikrävande och frustrerande. Däremot måste vi alla ta oss en funderare över vilka krav och förväntningar som är rimligt att ställa. Vissa är naturligtvis självklara. Polisen skall lagföra brottslingar och utreda brott, det skriver vi alla under på. Men sen då?

I en tid när prioriteringarna måste göras hårt och det förebyggande och trygghetsskapande arbetet ofta tvingas att stryka på foten, känns förväntningarna på polisen ibland orimliga.

Är det verkligen polisens sak att förklara för vuxna människor att det är olämpligt att klä ut sig för att skrämma slag på små barn? Är det polisens sak att uppfostra ungdomar i trafikvett så att man inte gasar runt utanför boningshus på nätterna när folk försöker sova?

Är det polisens sak att vakta utanför krogen så att den som, oftast helt frivilligt, tagit sig ett järn för mycket inte råkar illa ut eller ger sig på någon annan?

Är det polisens sak att övervaka egendom nattetid enbart i förebyggande syfte? Tveksamt.

Många delar går in i varandra och är det brottsliga handlingar så är det självklart en polisiär angelägenhet, men upplevelsen är att polisen skall lösa alla tänkbara problem, och då helst innan de har uppkommit.

Föräldraansvar, vuxenansvar, civilkurage och vanligt folkvett kommer i andra hand om "någon annan" kan lösa problemet.

Precis som i övriga samhället byter en del av problematiken arena. En del brottslighet flyttar från gatan in i digitala världar. De sociala medierna och internet har gjort att händelser och fenomen kan dyka upp med vindens fart. Det gäller att hitta andra arbetsvägar.

Att man inte ser en målad polisbil på torget innebär för den skull inte att de poliser som arbetar sitter inne på stationen och äter bullar, vilket är en ganska tröttsam kommentar patrullerna ibland får då de kastats från det ena jobbet till det andra.

Ett drömscenario vore att varje stad hade en egen polisstation, öppen alla dagar med full dygnet-runt bemanning och egen IT-avdelning. Uniformerade poliser gåendes på stadens torg, lokalkännedom, personkännedom och en korg med utredningar som ibland var tom.

Svarstiden i telefonen var snabb och polisen var på plats inom några minuter oavsett vart i landet man befann sig. Som polis kunde man släppa mycket administrativt arbete, alltid förvänta sig uppbackning från andra patruller, ha önskad utrustning och kunna lägga stort fokus på förebyggande och upplysande arbete.

Vi måste alla inse verkligheten och realistiskt förstå att riktigt så kommer det aldrig att bli.

Däremot kan vi bli effektivare med en utökad resurs, en rättvis lönebild och ett samarbete mellan flera olika aktörer för att polisen ska kunna sätta in rätt resurs på rätt plats. För det krävs att många tar ansvar.