Anna-Lena Mann
Det blir alldeles tyst i den stora föreläsningssalen. Hundratals åhörare drar efter andan. Bilden på storskärmen är oerhört stark. Själv har jag sett den många gånger, men blir fortfarande berörd trots att den är arrangerad och fiktiv. Kanske beror det på att jag har träffat dem så många gånger. De mödrar och fäder som förlorat sina barn. Sett smärtan i deras ögon. Sett förtvivlan, tårar och ångest. Hört deras ilska och frustration över det förbannade knarket. Det som tagit deras barn ifrån dem.
Unga och droger
Under förra veckan var vi ute på gymnasieskolor och berättade för unga och deras föräldrar om droger. Bland annat om de syntetiska drogerna som finns i dag och tar livet av våra ungar. Där något avskyvärt kräk sitter i en källare någonstans i världen och tjänar pengar på att mixtra ihop kemikalier som kan döda dem vi älskar allra mest. Statistiken visar att de allra flesta som använder dessa droger är mellan 13 och 25 år. Det är då nyfikenheten och lockelserna är som störst. Vuxenvärlden väntar och det förbjudna är spännande.
Något av det mest farliga med drogerna är den naiva inställningen unga har. Att de tror att vuxenvärlden överdriver riskerna och farorna. Men den nakna sanningen är att du spelar rysk roulett med ditt liv.
"Jakten på droger"
Du vet inte vad du stoppar i dig, vilken styrka det har och ett bloss kan vara skillnaden mellan liv eller död.
Jag önskar att de som vill legalisera och förskönar droganvändning, någon gång kunde följa med mig på ett arbetspass. Att komma in i en knarkarkvart där jakten på droger tagit över allt. Då menar jag verkligen allt.
Där hygien, mat, ordning och värdighet inte finns.
Där jakten på ruset blivit det enda som existerar.
Att den som skakar på huvudet och tycker att jag moralpredikar fick se och höra när den unge mannen som tänder av, skriker ut sin ångest. Jag är övertygad om att inte en endaste missbrukare trott eller önskat det livet. Ingen av dem trodde eller anade det vid det första blosset. Inte en enda.
Vara jobbig förälder
Men hur skyddar vi våra ungar? Det är inte enkelt att vara tonårsförälder. Man kan inte längre ta barnet under armen och gå när de inte gör som man säger. Men att prata, informera, bry sig och våga ta konflikter är en början. Vi kan inte bara vara kompisar med våra barn. Det är vår förbaskade plikt som föräldrar att vägleda, sätta gränser och styra dem på rätt väg. Det går inte alltid friktionsfritt, och då måste man våga bråka och ta obekväma beslut.
Att trots allt vara en trygghet genom gråt, bråk och tårar.
Att vara den jobbiga föräldern som lägger sig i, snokar och pinsamt pratar med polarnas föräldrar. Och om det går över styr, vågar be om hjälp.
"Man måste våga"
Efter kvällens föreläsning kommer en gammal dam fram till mig. Hon lägger sin mjuka skrynkliga lilla hand i min. Vi småpratar en stund och hon berättar om hur hon sett hur samhället förändrats både vad det gäller droger och föräldraskap. Innan vi skiljs åt sänker hon rösten, spänner de pigga ögonen i mig och nästan viskande säger "Föräldrar är alldeles för mesiga i dag och vill bara vara kompisar! Man måste VÅGA vara förälder, säg det till dem!"
Jag tror att hon har rätt.