Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Mann: "Stå upp och ta tillbaka respekten"

Advokaten på andra sidan rummet i tingssalen tittar på mig. Han repeterar ifrågasättande det jag just berättat och avslutar med att "något skadestånd är helt uteslutet, då poliser får räkna med denna typ av händelser i sitt arbete".

Kvinnan som sitter bredvid advokaten tvärs över rummet tittar försiktigt upp mot mig. Jag känner ingen ilska, inget hat mot henne. Bara sorg. Här sitter en trasig människa som hamnat väldigt snett i livet. Hon ser ganska välmående ut i dag mot förra gången vi träffades.

Lite rundare i kinderna, ren och har skor på fötterna. Då, förra gången vi möttes, var hon påtänd och fullkomligt galen. Hon hade just framfört sin bil och utsatt andra människor för livsfara.

Hon satt i sitt fordon och förklarade att om vi skulle ta med henne skulle vi få slåss. Hon rökte konstant och slängde fimpar där vi stod. Plötsligt öppnade hon en reservdunk med bensin som hon hade liggande vid passagerarsidan. Hon försökte skvätta bensin på mig och min kollega och skrek "jag ska bränna upp er era jävlar!"

Känslan efteråt, när vi satt på stationen och insikten infann sig om vad som kunde ha hänt, var jobbig. Tankebilder på ett eldinferno med oss och henne i mitten fick mig att må illa. Dödshoten hon uttalat i bilen på väg in till stationen var en blek bagatell i jämförelse.

 

Att hon hela vägen, en resa på cirka en halvtimma, spottade, sparkade, svor och hotade mig, min kollega och mina anhöriga hör inte alls till någon ovanlig extremsituation. Men detta ska "polisen tåla". Vart går gränsen?

Mitt mål är inte att ytterligare öka på skuldberget hos Kronofogden för utslagna människor. Men i dagsläget är skadeståndsyrkande för kränkning eller hot och våld mot tjänsteman det enda påtryckningsmedel som finns för att visa att det omöjligen kan accepteras.

 

Mitt bestämda ställningstagande är att ingen polis, lärare, väktare, jurist, sjukvårdare, taxiförare, socialarbetare eller annan människa oavsett yrke, ska behöva räkna med eller tåla att utsättas för grova hot, faror och kränkningar. Det ingår inte i vårt jobb. Inte i någons jobb.

Poliser ska "tåla" att bli spottade och sparkade på, bli knuffade och kallade könsord, hotade till liv och hälsa för både egen och anhörigas del, utsatta för rasistiska påhopp samt att bli beskjutna.

Detta för en ingångslön på 21 300 kronor i månaden.

Tingsrätten har vid ett flertal tillfällen fastställt att "polisen borde ha en mental beredskap för att hantera en stökig person, att poliser bör vara inställda på att utsättas för mindre grova angrepp och ett visst verbalt motstånd".

 

Ja. Jag förstår att jag i samband med mitt yrkesval och min utbildning får ta lite mer än andra. Jag är medveten om att jag får knuffas och bråka ibland. Ta i och parera. Ibland brottas. Kallas för snutjävel, snuthora och liknande tillmälen. Bita ihop.

Jag har vant mig och det rinner i de allra flesta fall av. Men gränsen förskjuts allt mer, och nu får det banne mig vara nog! Att någon medvetet spottar, sparkar, slår eller som i detta fall, försöker att tända eld på mig, kommer jag aldrig att acceptera.

Aldrig.

Och jag hoppas att det inte är för sent att backa bandet och att vi tillsammans står upp och tar tillbaka respekten och acceptansen för hur man beter sig mot andra människor. Polis eller inte.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!