Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Mann: "Rösten skär sig mellan tårarna"

Foto: Jonas Lemberg

Bara skärmen på kepsen stack fram under den stora luvan på munkjackan. De trasiga jeansen hängde uppe tack vare livremmen som nådde ett halvt varv extra runt den smala gängliga kroppen.

Jag bad honom släcka ciggen han hade i mungipan, och lade plastkassen med hans få tillhörigheter i bagaget. Doften av cigarettrök följde med oss in i bilen.

Jag satte mig bredvid honom i baksätet och vi påbörjade färden mot behandlingshemmet.

 

Jag frågade honom om han fått någon mat under dagen. Jag visste att resan varit lång sedan han påträffades efterlyst och på rymmen. Han skakade på huvudet, tittade lite granskande på mig och sprack sedan upp i ett leende och frågade om vi kunde stanna till på McDonalds.

Jag log tillbaka och svarade att det nog blev svårt men att jag kunde ringa och be dem spara lite middag tills han kom fram. Han nickade. Jag frågade honom om vad som hänt.

 

Han fällde ned sin luva, tog av kepsen och drog fingrarna genom den blonda kalufsen. Sedan började han berätta.

Han hade växt upp med sin mamma och en äldre bror i en större stad. Redan från början hade han känt att han var annorlunda. Skolan var strulig, han var ofta ensam och hade inte många vänner.

När han var nio år hade han för första gången provat alkohol tillsammans med ett gäng äldre grabbar. Han tyckte de var coola.

De lät honom vara med, och han blev som en maskot i gänget. Han fick någon att vara med. En tillhörighet. Han slutade gå till skolan.

 

Han var tolv år när han provade hasch för första gången, den första i raden av alla de olika sorters narkotika som sedan följde. Med drogerna följde jakten på pengar.

För att finansiera drogerna började han med inbrott, stölder och rån. Han kände någonstans att det var fel, men han kände sig inte längre ensam. Hans mamma kämpade och bråkade. Letade i knarkarkvartar och på gatorna. Ibland fick hon hem honom, ibland inte.

Han rymde från hem och vård gång på gång. Och hans mamma grät.

Nu hade suget efter drogerna återigen blivit för stort och han hade dragit ytterligare en gång, trots att han egentligen inte ville. Han säger att inte har något att leva för längre. Jag frågar honom hur gammal han är nu. Jag får svaret. Fjorton.

Han är fjorton år. Bara ett barn.

Vi kommer fram till behandlingshemmet, överlämnar honom till personalen, talar om att han är hungrig och önskar honom lycka till. Jag och min kollega är båda tagna av pojkens berättelse och sitter tysta bredvid varandra när vi åker däri-från.

Efter en halvtimma får vi ett larm på radion. En ung kille hade hotat behandlingspersonal med kniv så att de fått fly ut i trädgården. Min kollega och jag tittar tyst på varandra i en sekund, slår sedan på blåljusen och vänder så däcken tjuter.

 

När vi kommer fram möts vi av skärrad personal. Vi går försiktigt fram. På gräsmattan framför huset sitter samme lille kille som vi just lämnat. Pojken skriker att han inte har någon kniv längre, och vi ser att han gråter.

Vi går fram och tar tag i honom. Han gråter nu så de små axlarna skakar.

Han är otröstlig. Rösten skär sig mellan tårarna när han skriker att han inte ville skada någon, han ville bara få tillbaka sin telefon.

Han ville bara ringa hem. Han längtar efter sin mamma. Han är bara ett barn.