Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Mann: Orkar inte alltid – ibland blir jag trött

Foto: Anders Ylander

Som polis får man ofta frågan; Hur orkar du? Är det inte hemskt med allt våld och elände?

Jag brukar då svara att jag har det bästa jobbet i världen. Omväxlande och händelsestyrt. Mycket kontakt med många olika slags människor. Hjälpande. Spännande. Att de positiva delarna klart överväger allt negativt.

Och så är det. Det är inte feta löner som är orsaken till att så få poliser slutar.

Men nu ska jag avslöja en hemlighet. Jag erkänner. Jag orkar inte alltid. Ibland blir jag precis som andra oerhört trött och uppgiven.

Less på att försvara och förklara.

Less på att medla och lyssna på fylletjafs.

Less på lögner rakt upp i ansiktet.

Less på att se trasiga hemförhållanden och se barn som kommer i kläm.

Less på knarkarkvartar och misär.

Less på att gripa och dokumentera i timvis, för att se hur tjuven med ett snett flin ögonblicket senare lämnar polisstationen efter att han blivit släppt av åklagaren.

Less på att jaga och rapportera samma människor som fortsätter med samma brott.

Less på att de brottslingar som faktiskt grips och döms inte får hårdare straff, för att lagstiftningen är för vek.

Trött på tungrodda ologiska datasystem.

Trött på frågor om vi inte har något viktigare att göra än att "jaga vanliga Svenssons".

 

Det är inte ofta, men ibland känner man att frågan ställs på sin spets. Varför. Varför hålla på att jobba mot något som aldrig kommer att sluta. I en värld där unga tjejer kan våldtas, och förövarna frias, trots att det är klart vad som hänt på platsen. Är det då någon mening med att fortsätta?

En klok äldre man sade till mig för en massa år sedan, då jag var aspirant, att det farligaste man kunde göra var att se polisyrket som ett kall. Det är ett arbete. Punkt.

Jag förstod inte riktigt då vad han menade, men har tänkt på det mycket efteråt. Full av arbetsvilja och i tron att man nu kunde förändra världen hade jag ju lämnat polishögskolan för att komma ut i verkligheten och sätta igång.

Jag blev snart varse att det inte var så enkelt. Att det är lätt att bli uppäten. Att man skulle kunna arbeta jämt. 24-7. Arbetet tar inte slut, utan fylls på i allt snabbare takt.

I dag försöker jag skilja på privat- och yrkesliv i så stor mån det går. Jag vill inte prata trafiklagstiftning när jag är på fest. Eller förklara varför "den där kompisen" fick boten han fick. Då vill jag prata om banala (men viktiga) saker som nagellacksfärg eller varför den där kändisen ska skiljas. Jag vill inte ägna den lokale biltjuven en tanke. Inte heller diskutera vårt rättssystem eller försvara varför det inte kommer poliser direkt när man ringer.

 

Och svaret på frågan är självklar. Ja, jag kommer att fortsätta. Jag vägrar tro att det inte ska bli förändringar. Att det kan bli bättre.

Jag har en förhoppning om en mer bestämd och rättvis lagstiftning. Att notoriska återfallsförbrytare inte får hur många chanser som helst utan kännbara straff. Att polisen kan blir mer effektiv och att vi får de verktyg som krävs.

Och jag möts varje dag av människor som inte bara ser oss som ett påfund av mörkare makter för att missbruka makt. Som i stället är glada över att vi gör vårt bästa för att skydda, hjälpa och ställa tillrätta. Jag vill göra skillnad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!