Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Mann: "Kränkande och helt oacceptabelt"

Så har förtroendet för polisen fått sig en rejäl törn igen. Media slår upp stora rubriker om en sluten Facebooksida med över 5 000 poliser, där några enskilda individer skrivit inte helt igenomtänkta kommentarer om andra människor. Kränkande, fördömande, hånfullt och helt oacceptabelt. Absolut.

Så långt är jag helt med. Det finns uppenbarligen mycket att jobba med inom myndigheterna. Vad jag inte är med på är att hela Sveriges poliskår får stå till svars för hur några få personer uttalar sig i en sluten grupp. Grova generaliseringar om hur vi poliser tycker och tänker. Polishatet flödar och uppviglas.

Tänk om vi alla skulle göra på samma sätt. Hävda att alla hantverkare är opålitliga och fuskar, alla kommunalarbetare är lata och att alla journalister är asgamar som vältrar sig i andra människors olycka. Generaliserande fördomar. Vi slåss emot detta varje arbetspass. Nu i helgen har jag vid var och vartannat ingripande fått höra kommentarer om hur jag är som polis för "det har man läst i tidningar och sett på TV". En stormande motvind som jag till stor del har det fåtal av mina nedlåtande och kränkande kolleger att tacka för.

 

Många poliser är frustrerade. Ja. Av olika anledningar. Jag skrev i en krönika för några veckor sedan att man ibland inte orkar. Riksdagsledamoten Krister Hammarbergh (M) uttalade sig i en artikel i Expressen i veckan att "om man är polis måste man inse att man är det också när man är ledig". Ok. Ska vi vara poliser dygnet runt är det hög tid att se över lönerna så vi har betalt dygnet runt också. Att man sedan inte på fritiden kan bete sig på ett sätt som går fullständigt stick i stäv med det arbete man utför är en helt annan sak. Det minsta kravet man kan ha är väl att vi försöker leva som vi lär.

Men polisyrket är ett arbete.

Punkt.

 

Det efterfrågas en mer öppenhet inom polisen och en annan frustration är de händelser man kan se i medierna, där man undrar om man verkligen varit på samma plats.

Vad som lätt glöms bort är att man ofta bakbinds av tystnadsplikt och sekretess. Men där man inte kan dementera eller förklara på grund av pågående förundersökning eller känsliga uppgifter som berör enskilda personer.

Jag är fullt medveten om att det kan kännas kränkande att bli bortförd med våld, eller att bli tillrättavisad inför människor man känner. Men det är min förbannade skyldighet att sköta mitt uppdrag. Vi har en demokrati i Sverige och har demokratiskt framtagna lagar. Det är varje medborgares skyldighet att följa dessa. Mitt jobb är att se till att de efterföljs. För detta möts jag ofta av ilska och hat. Men skjut inte budbäraren.

 

Jag vill tillsammans med mina hårt arbetande, kompetenta och kloka kolleger försöka förändra schablonbilden av en munkätande, lat, våldsam, inkompetent och rasistisk polis. Denna verklighet är för mig totalt främmande. Vi är människor. Allihopa. Med tankar, känslor och rädslor. Olika. Polisen skall vara ett tvärsnitt av samhället i övrigt i form av manligt, kvinnligt, med utländsk bakgrund och med olika personligheter.

Vi är inte samma. Vi är inte bättre än alla andra.

Men vi är lika bra.