Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Mann: Eldsjälar börjar bli allt svårare att hitta

07.20. Siffrorna på klockan lyser ilsket röda och larmet ringer för andra gången. Det är söndag, jag har ledig helg och det är fotbollscup med sonen som står på schemat för dagen.

Jag suckar, stänger av väckarklockan, kliver ur den lagom varma sängen och släpar mig upp. Varför måste de ha så tidig samling? Kan man aldrig få ha det lugnt och skönt och lite sovmorgon? Jag väcker lillkillen, vi packar fotbollsväskan, tar en snabb frukost och drar i väg.

När vi kommer till idrottshallen möts vi av tränare och ledare som varit på plats ett tag. Inne i det linimentdoftande omklädningsrummet tar de emot alla killarna, hälsar på dem, peppar dem och alla får varsitt nytvättat matchställ. Det skojas och relateras till killarnas fotbollshjältar och förebilder i form av Zlatan, Messi och Neymar.

Alla är med, alla ska känna lagtillhörighet. Jag lämnar omklädningsrummet och går ut sätter mig på ännu en hård träbänk i ännu en sporthall. Jag sätter mig och skäms.

Hur kan jag som förälder ens fundera över att gnälla över en förlorad sovmorgon när det finns människor som lägger ned så otroligt mycket tid, engagemang och kraft på att ta hand om, träna och se till att just mitt barn får utöva en idrott eller aktivitet som han eller hon älskar.

Som helt ideellt lägger ner sin själ i ett ledarskap, och i bästa fall får en blomsterkvast som tack vid varje årsmöte. Som kanske lämnar egen familj hemma och inte bara går upp en enda ledig söndagsmorgon, utan kanske varje helg, varje vecka, året runt. Som lägger flera kvällar i veckan efter sitt ordinarie arbete för att sköta träningar. I ur och skur.

 

Först på plats och sist därifrån. Som planerar övningar, kallar till föräldramöten och anmäler till matcher och tävlingar. Som knyter skor och torkar tårar. Som förklarar och visar. Som uppfostrar och leder.

Som får ta samtal ifrån arga föräldrar om varför just deras barn inte fick mera speltid senaste matchen. Som blir kritiserade över att de är för mjuka, för hårda, för slappa eller har fel träningsmetoder. Som ibland blir ifrågasatta och utskällda.

Som aldrig ger upp.

Vid flera av de föräldramöten jag varit på i olika föreningar och klubbar har det funnits många som har åsikter men när det kommer till bitar om att hjälpa till med diverse göromål sitter vi oftast med blicken åt ett annat håll och hoppas att "någon annan" tar det.

Jag minns själv de ledare och tränare jag haft under åren och vad de betytt för mig. Jag hade inte varit den jag är idag utan er. All den tid ni gett, vilja, envishet, kunskap, kamratskap och styrka. Hur ni har delat glädje och sorg, vunnit och förlorat. Kämpat, stöttat och peppat. Alltid funnits där. Ställt krav. I några fall fått klubbkamrater att ta vägval i livet genom att välja bort kriminalitet och droger.

 

Dessa ledare, tränare och frivilliga eldsjälar börjar bli allt svårare att hitta. Tiden, kraften och orken som många tar för givet finns kanske plötsligt inte längre där.

Då står vi där och undrar vad som hände. Vart tog den där "annan" vägen?

Så till alla, mina egna gamla, mina barns, och alla ni andra fantastiska tränare och ledare där ute i vårt land: Tack för att ni orkar. Tack för att ni finns. För mig är ni allihop riktiga vardagshjältar!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!