Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Jag står på gatan med tårarna rinnande

Foto: ROBIN ARON

Jag står på gatan med tårarna rinnande. Försöker förtvivlat nå min sambo som sitter i möte och har stängt av mobilen. Tankarna snurrar, hittar inte rätt nummer och har plötsligt glömt vad hans företag heter. Fumlar och svär till högt. Varför kan han inte svara, varför funkar inte mobilen, varför stannar inte hela världen?

Snoret rinner och jag snörvlar. Människor passerar mig och jag ser hur de kastar blickar, sneglar till och skyndar snabbt förbi. Någon går över gatan för att slippa passera. Jag får till slut svar i telefonen. Gråten stockar sig i halsen när jag berättar att jag är på väg till sjukhuset. 

Att pappa fått en hjärtinfarkt och är på väg med blåljus i ambulans. Barn som ska hämtas, logistik som måste göras, praktiska saker som måste fixas. En lugnande röst och en trygg hand som tar över vardagspusslet, gör att gråten övergår i högt hulkande.

Plötsligt känner jag en hand på min arm. En utländsk kvinna med varma ögon frågar på knackig svenska hur jag mår. Hon undrar om hon kan hjälpa mig med något, eller om jag behöver något. Jag skakar på huvudet och förklarar att jag klarar mig. Att jag har skjuts på väg. 

Hon stannar ändå med mig en stund. Håller kvar sin hand och försäkrar sig om att jag är okej.

Vi svenskar slår oss ofta på bröstet. Tycker vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att vara är de enda rätta. Alla andra är konstiga och gör fel. ”De där andra” som kommer hit och egentligen mest bara förstör. 

Av alla de människor som passerade mig var det ingen annan som stannade till. Ingen som vågade fråga. Ingen som hann bry sig, och ärligt är det inget jag förväntade mig eller ens reflekterade över. Istället blev jag förvånad över att någon helt okänd person brydde sig om mig. Det säger en del om oss svenskar. Vi stänger in oss, går inte gärna och hälsar på någon oanmält, vill inte tränga oss på, ska inte störa. Man sköter sitt.

I mitt yrke som polis har jag lärt mig att det aldrig går att ducka för sorgen. Trots att jag ibland velat fly och inte närma mig den har jag varit så illa tvungen. Olyckor, våld, dödsfall och brott har tvingat mig in i sorgens rum och möte med de människor som drabbats. 

Den lärdom som detta gett mig är att det handlar om mod. Man måste våga hålla om, våga ge en hand, våga finnas. Våga sitta nära och kanske bara vara tyst. Det kan kännas svårt. Man vet kanske inte vad man ska säga eller hur man ska bete sig. Det spelar ingen roll. 

Det viktigaste är att finnas. Att bry sig. Att stanna upp och se hur de runtomkring oss mår.

Tack och lov får jag behålla min älskade pappa ett tag till. En fantastisk sjukvård, och en sjukvård som vi ibland tar för given och självklar, gör att vi förhoppningsvis får tillbringa många år till tillsammans. 

Man ska inte gå och tänka på katastrofer och död, men ibland får man sig en ordentlig tankeställare vad som är viktigt och vilken tur man haft som föddes just här. Att leva för varje dag, ta hand om de man älskar och kanske även våga ge en utsträckt hand till den som minst förväntar sig det. Ingen vet vad som händer i morgon och den handen kommer du aldrig ångra.