Anna-Lena Mann

Jag skäms å polismyndighetens vägnar

Jag skäms. Skäms å polismyndighetens vägnar. Skäms för att vi kommer allt längre ifrån medborgare och det lokala samhället.

Kvinnan framför mig är arg och ledsen. Hennes grå lockar dansar på hennes huvud när hon upprört berättar om hur hon nu tvingats stänga sin lilla butik efter ett flertal inbrott, och hur polisen inte ens brytt sig om att komma dit när hon anmält. Hon säger att jag inte ska ta det personligt när hon sträcker upp sitt långfinger mot min uniform. Jag svarar henne att jag förstår. Att jag inte har något försvar till hennes bemötande av den trygghet hon trodde skulle finnas när hon blev utsatt för brott.


Dagen fortsätter i samma anda. Uppgiften för dagen är medborgardialog och möte med allmänheten. Jag befinner mig på ett torg i en stad där polisstationen numera är öppen tre timmar i veckan. Där människorna känner sig otrygga och utlämnade. Jag skäms. Skäms å polismyndighetens vägnar. Skäms för att vi kommer allt längre ifrån medborgare och det lokala samhället. Skäms för att de människor vi ska finnas till för känner sig bortglömda och oviktiga. Samtidigt infinner sig en enorm frustration, då jag vet att många kolleger sliter hårt för att vi ska finnas där vi behövs. Att många tvingas till extrapass och långa övertider. Att det nästan alltid fattas personal. Att vi faktiskt bryr oss mer än vad de någonsin anar. Så mycket att flera av oss blir sjuka av stressen och otillräckligheten.

Att poliser i allt större utsträckning lämnar yrket på grund av just den frustrationen jag känner i dag, i kombination med obefintlig personalpolitik och låga löner.


När jag kommer tillbaka till stationen på eftermiddagen har jag och resten av alla Sveriges poliser fått ett brev från vår högste chef. Rikspolischefen skriver i sitt nyhetsbrev att "vi klarade även denna sommar". Han berättar att han är "något kilo lättare, utsövd och har mängder av energi". Han hoppas att vi haft en bra sommarledighet och kan komma åter fyllda av kraft och energi. Han fortsätter i sitt brev med att många arbetskamrater vittnar om att ombildningen sakta börjar kännas bättre.

Luften går ur mig.

Kanske var tanken god, men texten känns så verklighetsfrånvarande och arrogant, nästintill som ett hån.

I en vardag där vi allt mer sällan svarar i tid, kommer när människor behöver oss, där utredningar läggs på hög och där yttre personalen nätt och jämt håller näsan ovanför vattenytan, känns det inte som "vi" har klarat någon sommar. Det känns inte heller som om "vi" är fyllda av kraft och energi. Tvärtom.

Vi har alla ett visst ansvar för att svensk polis i dag mår som den gör. Det går inte bara att skylla på någon annan. Som anställd är även du ansvarig för din egen och dina kollegers arbetsmiljö och arbetssituation. Att gnälla och skrika om minsta småsak slår tillslut tillbaka.

En polis är inte Guds gåva till mänskligheten, vi har själva valt vårt yrke. Det kan omöjligt komma som en obehaglig överraskning att lönen är låg och arbetsuppgifterna ibland mentalt och fysiskt tuffa när man lämnar polishögskolan. Det finns definitivt viktiga saker att jobba med. Men att högsta ledningen inte ser och förstår den verklighet och den frustration, ilska och uppgivenhet som nu finns och som pågår dagligen är minst sagt beklämmande och högst oroväckande.

Jag förstår att vår rikspolischef också bara är människa. Jag är uppriktigt glad över att du mår bra. Jag förstår att det inte hänger på en enda person att vår organisation inte fungerar. Men som chef är du alltid ytterst ansvarig, och detta duger inte.


Läs fler krönikor av Anna-Lena Mann, polis och GT-krönikör, här