Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Ibland får jag frågan om jag aldrig är rädd

Hot och okvädesord är vardagsmat, skriver Anna-Lena Mann. Foto: ROBIN ARON
"Min uniform har ingen osynlig skyddande rustning"Foto: LUDVIG THUNMAN

Blåljusen blinkar i den mörka natten. Slår ut sitt kalla sken över den våtsvarta asfalten. 

Bråttom, bråttom. Adrenalinet pumpar i kroppen. Vad kommer att möta oss på platsen? Vad är värsta tänkbara? 

Olika scenarier spelas upp i huvudet. Kommer vi att mötas av vapen, blod, skrik och panik? Hjärtat slår hårt. Jag och min kollega pratar igenom olika alternativ. Hur lägger vi upp taktiken när vi kommer fram. Hur går vi in, vem talar med vem, ska någon av oss ta fram vapen, pepparspray eller ska vi vara redo med batong? 

Vad är värsta tänkbara? Oftast blir utfallet helt annat än vad som tanken var från början, men det skapar en trygghet och en profession att ha en plan och en noggrann förberedelse.

Känslan av att sitta i en polisbil på väg in i ett jobb som till en början kan vara diffust och kanske hotfullt är märklig. Snabba tankar far igenom huvudet samtidigt som koncentrationen måste vara på topp. 

Det är viktigt att uppfatta korrekt information från ledningscentralen, koncentrera sig på framkörningen och skärpa upp alla sinnen. På väg fram kanske det blir nödvändigt att skriva in en adress på en gps, ringa upp en panikslagen anmälare eller kontakta ett vittne för att få en bättre bild av vad som verkligen hänt och hur situationen ser ut.

Ibland får jag frågan om jag aldrig är rädd. 

Självklart framkallar vissa situationer rädsla. Det är en av de många olika mänskliga känslorna som i polisyrket är en nödvändighet, och där motsatsen skulle vara oroväckande. Ingen vill ha en okänslig polis. Rädsla är bara en av alla känslor, och är en instinkt om fara. 

Men oftast är det en rädsla som är greppbar. Trygghet i kollegor, utrustning och viss erfarenhet gör att rädslan går att kontrollera. Det kan vändas till en drivkraft och en beslutsamhet som omvänds från flyktbeteende till kamp. 

Att inte känna rädsla för händelser som kan vara fara för eget liv eller hälsa är enligt mig bristande respekt på det mest värdefulla och oersättliga. Livet. Det är en självklarhet att även jag vill komma tryggt hem till min familj och krama mina barn efter arbetspassets slut.

Min uniform har ingen osynlig skyddande rustning. Ingen polis är osårbar trots att han eller hon valt sitt yrke. Känslor kryper ibland innanför höljet. Rädsla, sorg, vrede, glädje och förtvivlan blandas i en salig röra. 

Det finns ett medvetet risktagande i samband med valet, men att inte vara mer aktsam om de som väljer att arbeta med våldsamma händelser, att hantera bråkstakar, psykiskt sjuka och brottslingar är för mig efter alla år inom myndigheten förvånande. I takt med det hårdnande samhällsklimatet har det blivit mer och mer våld mot polis. 

Hot och okvädesord är vardagsmat. Straffen för våld eller hot mot tjänsteman är löjeväckande. Många av oss poliser har nog någon gång frågat sig om priset man personligen får betala är för högt? 

Vindarna blåser hårt och även den starkast brinnande lågan kan till slut fladdra till och tveka. Det är hög tid att sätta ner foten och visa att vi värnar om vår svenska poliskårs värde och hur de som skyddar ska skyddas.