Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Han berättar att det var kallt, långt och att han var rädd

Färgglada löv virvlar in över tröskeln när jag öppnar dörren till lokalen. Tiotals ögon vänder sig emot mig. Bilden är från ett annat tillfälle.Foto: Jan Wiridén

Höstkvällen är mörk. Färgglada löv virvlar in över tröskeln när jag öppnar dörren till lokalen. Tiotals ögon vänder sig emot mig och tittar försiktigt och avvaktande. Jag hälsar och blir erbjuden en kopp kaffe innan det är dags att inleda kvällens möte.

Platsen är en samlingslokal för nyanlända. Jag befinner mig bland människor från många olika delar av världen. Alla med sin egen historia om hur och varför de befinner sig just i Sverige och just här i min lilla stad.

Människor med olika öden och olika bakgrund, som av ödets nyck hamnat i en lokal på samma plats i ett land högt uppe i norden. Mitt arbete för kvällen är att informera om svensk lag och rätt. Hur vi har både formella, men även många informella lagar och regler i vårt land. Några är väldigt självklara för oss, som att man måste ha bälte på sig i bilen och tänd belysning på cykeln när det är mörkt. Hur man står i kö och varför vi svenskar är så förtjusta i vårt fika.


Jag talar även
om allvarligare saker.

Som att kvinnor och män är lika värda. Att det är förbjudet att slå sin kvinna, eller för den delen sin man. Att det i Sverige är förbjudet att lägga hand på sina barn även i uppfostrande syfte. Att alla har rätt till sin egen kropp och hur den svenska lagen ser allvarligt på sexualbrott. Några får ta på sig rollen som tolkar och vi reder tillsammans ut begrepp och ord som är svåra att förstå, och reda ut språkliga missförstånd som ibland lockar till skratt.

Den avvaktande stämningen lättas upp och nyfikenheten tar överhand. Frågorna börjar komma. Jag förstår att många av våra regler inte är självklara för alla, men att det finns en stor vilja att göra rätt, och jag möts ibland av förvåning och oro, men även av leenden.


I pausen sätter
jag mig bredvid två barn. Jag har märkt hur de sneglat åt mitt håll hela kvällen och förstår att de är nyfikna på min uniform. De pratar båda bra svenska och jag blir förvånad när de berättar att de bott i Sverige i mindre än två år. De är kusiner och bor nu tillsammans i en lägenhet med sina föräldrar. Den yngste av dem är mest pratsam och berättar med stolthet att han älskar att gå i sjätte klass, och att det roligaste ämnet i skolan är svenska. Han berättar att de kommer från Syrien och att han nu hoppas att få stanna i Sverige. Jag frågar om det var en svår resa hit, och han berättar att det var kallt och långt och att han varit rädd, men att han känner sig trygg här. Leendet försvinner för en stund och han tystnar när han ser mitt bekymrade ansiktsuttryck.

Plötsligt kommer verkligheten oerhört nära, det här är på riktigt. Inte något som sker på tv någonstans långt borta. Det kunde varit min son. Mitt barn, som fått fly hals över huvud till en annan del av världen utan att veta vad som väntade. Jag får en klump i magen. Han sneglar på mig och det vackra leendet smyger tillbaka när han klappar mig försiktigt på armen och säger "Det är ingen fara..." Denne lille kille som gått igenom mer än vad många av oss kan föreställa sig, som sett saker inget barn ska behöva se, tröstar mig då jag blir sorgsen över hans öde. I hans lilla kropp finns ett så stort hjärta och en så stor medmänsklighet.

Jag lämnar senare mötet med den lille killens leende kvar på min näthinna. Jag funderar på vad som kommer att hända honom i framtiden. Jag hoppas att han får fortsätta att vara trygg.