Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

"Finns det några snälla vuxna här?"

Allt för många gånger har jag stött på de snälla barnen som befinner sig i en miljö med avsaknad av snälla vuxna, skriver Anna-Lena Mann. OBS, bilden är arrangerad och flickan har ingenting med texten att göra.Foto: MAGNUS JÖNSSON
Anna-Lena Mann.Foto: ROBIN ARON

Finns här några snälla barn?

Allt för många gånger har jag stött på de snälla barnen som befinner sig i en miljö med avsaknad av snälla vuxna. 

Där en eller båda föräldrarna sätter sina egna syften eller egon före barnen och deras välmående.

Finns här några snälla barn? 

En fråga som förknippas med så mycket förväntan och glädje. Pirr i magen, rosiga kinder, leende barn i julfina kläder och vackert inslagna presenter. 

Allt för många gånger har jag stött på de snälla barnen som befinner  sig i en miljö med avsaknad av snälla vuxna. Där en eller båda  föräldrarna sätter sina egna syften eller egon före barnen och deras  välmående. Ibland i hem där barnen står som de ständiga förlorarna i ett krig mot ett missbruk som grinar illa och förgör familjens värld. Hem där fysisk eller psykisk misshandel ständigt ligger på lur.

Där fyllan osar ut i varenda av hemmets porer.  

Det rullar just nu många reklamfilmer på tv om barn som far illa. Föräldrarna som är på semester med sin lilla flicka och trots det festar loss. Den lille killen som låser in sig på sitt rum på julaftonen då någon i huset är våldsam och föräldrarna grälar högljutt. Tanken med budskapet är naturligtvis att beröra och väcka oerhört viktiga tankar, och de ger mig även en fysisk klump i magen. De barnen finns inte bara på film, det är på riktigt och jag har träffat dem i verkligheten. Inte bara vid högtider utan årets alla dagar. Där den vuxenvärld som skulle vara trygg, varm, kärleksfull och lärande fullständigt sviker. De barnen har blickar som bränner sig fast. Blickar som finns kvar i minnet när man hängt in uniformen för dagen. Som alltid stannar kvar inombords. 

Det behöver inte gå så långt som till alkoholrusigt raglande eller slag. Ett nedvärderande ord vid matbordet. Inte bara gentemot barnen utan även vuxna emellan. En ignorans över något man vill säga eller visa. En total likgiltighet av vart man är, vad man gör, vem man umgås med eller om och när man kommer hem. Ett förändrat tonläge efter fredagsölen som för barnet känns ovant och skrämmande. Att inte betyda något. Inte vara uppskattad eller  älskad. De barnen som sedan skriker över att bli sedda och hörda får då höra att de är besvärliga. 

Det är inget enkelt uppdrag. Som förälder ligger ständigt det dåliga samvetet och gnager. Kraven på det perfekta föräldraskapet lägger vi på oss själva och varandra genom tillrättalagda uppdateringar på sociala medier, tävlingar om mest julklappar, godaste julgodiset och vackrast gran. Allt ska hinnas med och tiden och ekonomin räcker ibland inte till. Men vad är det egentligen vi stressar till? Blir barnen lyckligare av ett skinande hem  och hembakta pepparkakor istället för lite husänglar i hörnet och köpta kakor? Tiden är det mest värdefulla. En varm hand, ett uppskattande ord. En kram. En omtanke. Om våra egna, men även om andras barn.  

Efter de senaste dagarnas elaka och rasistiska kommentarer från människor om ett barn, en liten och oerhört söt mörk lucia på en reklambild för ett företag, blir man istället fundersam. Ingen föds med värderingar om andra olika människor. Det är vuxna värderingar som lägger grunden. Det är vi som formar och ger barnen deras förutsättningar för framtiden. Frågan som tomten istället borde fråga är kanske; Finns det några snälla vuxna?