Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Det är hur vi mår som räknas, annat är yta

Jag står på Centralstationen i Stockholm. Stressad, arg och irriterad. Alla tåg är minst två timmar försenade och jag känner en begynnande huvudvärk smyga sig på. Åh, typiskt!

Varför händer det alltid mig?

Jag som ska hem efter en lång dag med möten, och vill hem nu på en gång. Och varför kan de inte komma med någon information? Människorna runt mig börjar muttra och svära. Om att de aldrig mer ska åka tåg. Att det inte går att lita på någonting nu för tiden. Irritationen och ilskan finns överallt. Det börjar bubbla i den allt större samlingen av människor som samlas under den stora informationstavlan med avgångstider.

En stationsvärd försöker förtvivlat att lugna situationen men möts av upprörda röster och ifrågasättande. Jag tycker nästan lite synd om honom. Stämningen blir allt mer aggressiv och irriterad, och till slut lämnar han platsen.

På en bänk ser jag plötsligt en bekant hemifrån. Han sitter lugnt och dricker en kopp kaffe. Han vinkar igenkännande och jag går fram och laddar för att jag hittat någon att beklaga mig tillsammans med. Efter att ha sagt hej börjar jag direkt att gnälla över dessa tåg som man aldrig kan lita på, irritationen över att komma hem sent och att jag inte kommer hinna att… Han ler och jag tystnar.

Han säger lugnt och lite roat att jag ska sätta mig ner. Att vi kan se det som kvalitetstid. Vi kan sitta tillsammans och ta en fika. Se det som en stund att verkligen bara vara. Kan andas och ta det lite lugnt utan någon stress eller några måsten. Vi kan inte påverka situationen utan bara flyta med. Vi förlorar ingenting mer än lite tid där vi säkert stressat runt med annat. Familjen där hemma kommer att vänta, de är glada bara vi kommer hem. Det finns så många riktiga problem i världen, och detta är inget av dem. Jag gör en djup utandning och inser skamset att han har så rätt. Vad är det egentligen att stressa upp sig över? Jag känner mig lite dum där med min kaffekopp och avundas hans insikt och lugn.

Under veckan som varit har jag av olika anledningar stött på flera människor som påvisat vikten över att må bra och att hitta sin egen väg. Att fundera på vad det är som är viktigt i livet, och att det inte finns någon mall som passar alla. Att man inte ska jämföra sig med någon annan och att man måste hitta sitt eget recept för välmående. Det är inte en lycklig fasad som räknas utan innehållet.

Handen på hjärtat – vem är mest avundsvärd? Den sönderstressade personen med den lyxiga villan och de flotta kläderna, som lägger det mesta av sin tid på jobbet, eller den som möter dagen med ett leende och trivs i sin enkla vardag bara han eller hon har tak över huvudet och tid med de som älskas?

Det är hur vi mår som faktiskt räknas. Det andra är bara yta som lätt kan krackelera.

Vi hade en mysig fikastund där på tågstationen. Småprat om familjerna där hemma, hur härligt det är med vår och solsken och om fotbollsmatchen i helgen.

Plötsligt ropade de ut vår avgång och tåget gick hemåt. Visserligen lite sent, men vad gjorde väl det egentligen när allt kom omkring? Jag var glad över påminnelsen jag fått över att fokusera och lägga energin på rätt saker.