Anna-Lena Mann

Dags att visa vad
vår flagga står för

Juni. Den vackraste och svenskaste av månader. Vi firar skolavslutningar, nationaldag och midsommar. De blågula flaggorna vajar mot en lika blå himmel. Vi sjunger nationalsång och "Idas sommarvisa" under knallgröna björkar.

För några dagar sedan hade jag äran att få nationaldagstala i Falköping. Inför det talet gick tankarna på hur vi ibland blir rädda för att vara stolta över vårt land och känner en kluvenhet inför att fira vår nation. Det beror till stor del på att vår svenska flagga och vår nationalsång ibland sammankopplas med en osund nationalism. I den ska vi krampaktigt hålla kvar i det gamla och all förändring och utveckling är av ondo.

Att vi firar vårt eget lands nationaldag innebär inte att vi säger nej till att vara ett mångkulturellt samhälle. Snarare tvärtom. När vi inte är rädda för att vara oss själva och är trygga i det, har vi heller inte anledning att vara rädda för det vi inte känner till.

Jag har i mitt yrke som polis träffat människor som kommer från helt andra förhållanden än vad vi har här i vår trygga värld. Människor som flytt krig, våld och död. Barn som upplevt saker ingen ska behöva uppleva. Familjer ståendes på gatan utan vare sig pengar eller en säng för natten.

Det har bidragit till en tacksamhet och en större förståelse till vilken tur jag haft. För i mitt fall, och för många av er, är det bara ren tur. Att vi föddes och fick växa upp här i väst och i Sverige. Många av oss är födda här och kanske har levt i här i många generationer. Men här finns också de som gjort ett aktivt val att bosätta sig här. Kanske från andra delar av Sverige, från Norden eller övriga världen. De som lämnat eller kanske har tvingats att lämna det som var ert gamla hemland och hittat ett nytt. Som velat ta steget att bli svenska medborgare. Med det följer även ett ansvar och skyldigheter som måste tas på allvar. Men här finns också en möjlighet att se vårt land med nya ögon och se det vi som bott här länge ibland blir hemmablinda inför och tar för självklart.

Om två dagar drar fotbolls- EM i gång. Som gammal fotbollsspelare och numera hängiven fotbollsmamma kan jag lätt dra paralleller till idrottsvärlden. I de sammanhangen spelar det ingen roll om man heter Ibrahimovic, Guidetti eller Berg. Vi är Sverige. När vårt lands stora stolthet, Zlatan, sätter en frispark jublar hela nationen. Bilar tutar, flaggor viftas och vi minns fortfarande hur det badades i fontäner och dansades på torg vid fotbolls VM -94.

I idrottsliga sammanhang är det ok att vara patriot och hylla sitt land. Den nationella yran är på topp! Vi tar på oss blågula tröjor och skrattar och dansar tillsammans. Vi kan lära en del av idrotten och låta den känslan styra även i vardagen. Det är dags att vi starkt och gemensamt visar vad vår flagga och vår sång verkligen står för. En känsla av stolthet. Av tillhörighet. Av glädje och samhörighet.

Vi får inte låta rädslan ta överhand. Det finns ingen som kan ta ifrån oss Pippi, midsommarstång eller pepparkaksgubbar om vi inte tillåter. Men vi måste även inse att vi ska framåt och att modernisering ibland är nödvändigt.

Sverige förändras och unkna människosyner hör till det förgångna. Så låt den blågula fanan vaja högt! Heja Sverige!