Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna-Lena Mann

Anna-Lena Mann: Rädsla och skräck

Vi sitter med var sin kopp kaffe framför oss. Hennes mörka ögon tittar nyfiket på mig och de lyser av livslust och styrka. Hon skrattar och skakar lite på huvudet när hon säger "tänk om någon sagt till mig för femton år sedan att jag skulle sitta och fika med en snut!" Bakom den glittrande blicken kan man dock skymta det förflutna. De många åren av ett annat liv, långt ifrån det hon lever i dag.

Hon berättar hur det började. Hur hon som barn alltid kände sig lite annorlunda. Utanför. Att ingen riktigt brydde sig. Hur hon i sitt sökande efter kärlek och tillhörighet sökte sig till andra, de tuffa, och hur drogerna tidigt kom in i hennes liv.

Hon var mörk, söt och populär hos de äldre killarna, och de försåg henne gärna med droger av olika slag.

Hur drogerna blev fler, tyngre, och missbruket allt svårare. Hon berättar om snuskiga knarkarkvartar hon flytt ifrån. Om poliser och behandlingshem. Om rädsla och skräck. Om tårar och kärlek. Om äckel och förtvivlan. Om öknamnet hon hade.


När hon tittar mig i ögonen och säger att det är ren tur att hon aldrig började med heroin, eller sålde sin kropp för att få tag i pengar till droger, blir jag tyst.

Med en klump i magen känner jag att vi har olika referenser om vad som är tur här i livet.

Jag frågar henne till slut var hennes anhöriga befann sig i allt detta, och hon sänker rösten när hon säger att hon i efterhand fått veta att hennes pappa och äldre syster varit ute på gatorna och letat efter henne på nätterna. Att det nog fanns någon som trots allt brydde sig, men att det var svårt att hantera.


Mitt kaffe blir kallt. Jag har glömt det, då hennes berättelse är både fängslande och skrämmande. Jag frågar henne vad man kan göra för de barn som är som hon var då. Som jag ibland träffar och där det gör så ont att höra om deras värld. Hon svarar att vi måste prata med barnen, redan från att de är små. Både i skolan och hemma. Den kunskap hon fick när hon var väldigt ung var från de som höll på. Som tyckte det var spännande och fräckt. Förbjudet och ett sätt att ta avstånd från vuxenvärlden som svek.

Vi vill skydda våra barn från allt ont i världen. Det är vår roll som föräldrar. Men ibland måste vi även våga prata om det som är tungt och jobbigt. Det som finns där ute och ligger och lurar. Droger, våld och missbruk. Om varför det finns och hur det påverkar människor. Innan det är försent.

När de kommer upp på högstadiet och vi tycker det är lagom att prata om droger, finns det barn som redan är förlorade. Och ingen har varnat dem. Ingen har berättat om farorna, om det djävulska suget som inte släpper taget och det helvete det innebär.

De barn som hamnar i detta har inte haft en chans. De har aldrig fått veta. Barn är kloka och naturliga. De ser ofta saker som finns runt dem och förstår när det är fel. På deras vis och på ett barns nivå kan vi prata om detta. Kan det rädda ett endaste barn från droger är det väl en självklarhet?


Min nyfunna och lite oväntade vän har nu varit helt nykter i åtta år. Det avgörande som räddade henne var att hon blev gravid. Den enorma kärleken till hennes barn och det ultimatum det innebar att hon hade att välja mellan barn och knark, gjorde att hon fick styrkan och kraften att kunna ta sig ur ett missbruk som varat i nästan tjugo år. Hon fick i samband med detta en diagnos på adhd, en bekräftelse på varför hon känt sig annorlunda, och att det fanns hjälp.

Vi kramas länge innan vi skiljs åt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!