Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Sundell

Närheten till våldet är ojämlikt fördelad

Polis på plats efter skottlossning i Linnéstaden. Foto: HENRIK JANSSON

Två gånger de senaste två åren har jag mitt på dagen fått gå undan med barnen när det varit skottlossning i närheten, på olika platser i Göteborg. 

Ena gången satte någon ett skott i fönstret till en pizzeria; den andra gången blev en man skjuten i benet med en Kalasjnikov vid ett rån.

Många andra som läser detta lär någon gång ha varit i närheten när gängmedlemmar gör upp och yrkeskriminella härjar. Hittills under 2017 och 2018 har det varit över 30 skottlossningar i Göteborg (vilket ändå är en kraftig minskning mot tidigare år), och jag satte ihop platserna för dessa skjutningar med statistik över var folk bor.

Ungefär var åttonde göteborgare bor inom 500 meter från platser där det varit skjutningar under perioden. Det är avståndet från Poseidon till Valand. Utökar vi avståndet till en kilometer från en skjutning, det vill säga från Poseidon till Kungsportsplatsen, handlar det om var tredje Göteborgare. I Stockholmsområdet har det under samma period varit över 150 skjutningar, i Malmö också över 100. Nationellt är trenden på uppgång.

 

LÄS MER: Anders Sundell: Resan längs linje 11 avslöjar segregationen

Att vanligt folk inte är målet för attackerna gör inte problemet mindre allvarligt. 

Vissa råkar bara vara i vägen, som fyraåringen som sprängdes i Torslanda, åttaåringen som dödades av en handgranat i Biskopsgården, eller 20-åringen som sköts till döds på en restaurang på Vårväderstorget.

Extremt våld med automatvapen och handgranater som begås på öppen gata är i vidare mening också ett fuck off-finger i ansiktet på samhället och rättsstaten. Det visar på ett förakt för människoliv och en total ovilja att spela efter de gemensamma reglerna. Rättsinstitutionerna framstår som maktlösa om de inte kan göra något åt denna mest synliga kriminalitet.

Obegripligt nog verkar vissa ändå vilja trivialisera våldet. Jan Guillou skrev i en krönika nyligen att oron är överdriven; det handlar bara om att ”det blivit på modet bland vissa förortsgangstrar att skjuta varandra, något som för övrigt inte borde oroa en enda äldre kvinna i Sverige, såvida hon inte råkar vara mor till sådan gangster.” 

Vid ett av tillfällena när jag var i närheten blev en kvinna stoppad och utslängd ur sin bil när rånarna skulle fly från platsen. Får hon oroa sig?

Guillou säger sig vilja motarbeta vad han menar är Sverigedemokraternas svartmålning, och fokusera på ojämlikhet i stället för kriminalitet. Att Sverige i många avseenden är ett fantastiskt land betyder dock inte att vi ska tolerera en dålig utveckling, oavsett politisk tillhörighet. 

 

LÄS MER: Anders Sundell: Satsa mer pengar på de populära skolorna

Närheten till våldet är dessutom ojämlikt fördelad. De flesta (men långt ifrån alla) skjutningarna äger rum i områden som Biskopsgården, Frölunda och Bergsjön, där arbetslösheten är större och inkomsterna lägre. Det betyder naturligtvis inte att allt är dåligt. I trygghetsundersökningar svarar en klar majoritet av de boende att man känner sig trygg i området, men siffrorna är betydligt lägre än i till exempel Majorna eller Torslanda.

Det måste vara skönt för Jan Guillou att inte känna sig berörd av det eskalerande våldet; kanske är det inte så påtagligt på Östermalm.

Men att mästra andra som inte är i samma situation om hur de ska tänka och känna är bara arrogant.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!