Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Sundell

Inget parti kan få vad de önskar sig

Anders Sundell, statsvetare. Foto: HENRIK JANSSON

Sedan valet har det språkats en hel del i politiken. I Göteborg samtalar partierna om vilken konstellation som ska styra kommande år. Och i riksdagen har talman Andreas Norlén bjudit in till samtal om regeringsbildningen. De samtalen framstår lätt som obegripliga. Inget parti kan få precis vad de önskar sig, och ändå vill ingen kompromissa. Partiledarna verkar vara de enda i landet som inte begripit att inget block fått egen majoritet.

Det märkliga beteendet beror på att det som förs egentligen inte är samtal, utan förhandlingar. Och en förhandling är något helt annat än ett samtal, där man försöker förstå och lära av varandra.

Makt är ett nollsummespel, där den enes vinst är den andres förlust, och där man ska försöka få sin motpart dit man vill utan att själv ge efter. Då är det i en förhandling om makt viktigt att vara trovärdig i sina krav, vilket man göra på olika sätt.

En insikt från forskare som studerat förhandlingsprocesser är att svaghet är styrka, hur paradoxalt det än låter. Den förhandlare som kan visa att den är bunden av sina egna skjuter över ansvaret för kompromisser på motparten. Fackrepresentanter kan till exempel säga till företagsledningar att ”det här kan jag inte ta till mina medlemmar, de skulle slå ihjäl mig.” Svagheten gentemot medlemmarna blir till en styrka mot företaget.

I Göteborg såg vi nyligen ett exempel på denna taktik när Demokraternas Jan Jörnmark sa att partiet skulle gå under om de kompromissade om Västlänken. På så vis surrar man sig vid masten. Demokraterna kan helt enkelt inte gå med på några kompromisser i frågan.

Ett annat sätt att signalera trovärdighet är att hålla fast vid den egna linjen i alla lägen. Under Kubakrisen 1962 argumenterade chefen för USA:s flygvapen, Curtis ”Bombs away” Le May för att Kuba skulle bombas. Det hade med stor sannolikhet lett till ett kärnvapenkrig. Och när krisen väl löstes fortsatte han ändå att förespråka en invasion!

Det låter galet. Men eftersom president Kennedy hade en sådan extrem person vid sin sida blev hans hot trovärdigare, vilket till slut kan ha bidragit till att Sovjetunionen backade, och att en fredlig lösning uppnåddes.

Samma strategiska tjurskallighet syns också i regeringsförhandlingarna. ”Vi räds inte nyval”, har Jimmie Åkesson till exempel sagt. Det gäller att visa att man är beredd att gå längre än alla andra.

Ett exempel på hur man däremot inte ska göra var när Stefan Löfven för första gången framträdde i riksdagens EU-nämnd, inför miljöförhandlingar i EU. Löfven meddelade att man först skulle driva en linje med höga krav, men att man sedan i förhandlingarna skulle kompromissa. Problemet är att mötet tv-sändes, så att de andra länderna också kunde se. Och varför skulle de då gå med på det högre kravet? Flexibilitet krävs i alla förhandlingar, men man kan inte ge upp på förhand.

Därför får vi nog stå ut med frustrerande envishet ett tag till, både i riksdag och kommunfullmäktige. Trots att talmannen gjort sitt bästa för att skapa mysig stämning är det vi ser inget kafferep med konstruktiva samtal, utan ett maktspel på högsta nivå. Och den som blinkar först förlorar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!