Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Sundell

Framtiden var inte bättre förr

Anders Sundell tar bland annat upp tiden för andra världskriget som mörk. Bilden visar svenska soldater i beredskap år 1941. Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN

2007 tog Språkrådet upp ”klimatångest” på sin nyordslista, och definierade det som ”ångest inför en hotande klimatförändring.”

Ångest, i sin tur, beskrivs av Vårdguiden som ”en

intensiv känsla och obehag och oro som känns i kroppen,” till exempel ett tryck över bröstet, en klump i magen eller torrhet i munnen.

Oron är mer befogad än nånsin. David Attenborough meddelade på FN:s klimatkonferens häromdagen att ”civilisationens kollaps närmar sig.” 

Om vi inte gör något riskerar jordens stigande temperatur leda till att stora landområden översvämmas, matproduktionen slås ut och flyktingströmmarna ökar. Krig och konflikt följer i omvälvningarnas spår.

Mycket riktigt är 61 procent av svenskarna mycket oroade för klimatförändringarna, enligt SOM-institutet. Olika undersökningar visar också att barn och unga mår särskilt dåligt.

Det är lätt att få känslan av att vi lever i den yttersta tiden; att det bara blir sämre från och med nu. Apokalypsen står för dörren. Är det ens ansvarigt att sätta barn till en sådan värld?

Låt oss ta ett steg tillbaka. Jo, klimatförändringarna är på riktigt, och vi står inför ett stort hot. Men när har människan inte gjort det? Det är i princip omöjligt att hitta en tid eller plats i historien där man kunnat leva ett helt liv i fred och välmåga, där man inte behövde oroa sig för framtiden.

Allting före åtminstone mitten av 1800-talet går bort, på grund av den bristande läkarvetenskapen. Även under 1800-talet dog mer än vart femte barn i Sverige före de hann fylla fem, och även om klarade sig de första tio åren var den förväntade medellivslängden ändå bara knappa femtio. 

Till detta kan läggas de återkommande krigen, fattigdomen och hungersnöden. Inte undra på att uppemot var femte svensk född under senare delen av århundradet utvandrade.

Första halvan av 1900-talet var det blodigaste i mänsklighetens historia, där första världskrigets vansinniga massdödande följdes av andra världskriget, atombomben, och Förintelsens industriella folkutrotning.

Tiden sedan dess har förvisso varit den längsta på hundratals år utan något krig mellan världens stormakter, och en ekonomisk tillväxt utan motstycke. 

Men hela tiden har risken för kärnvapenkrig funnits där, och hade det inte varit för enskilda personers mod i de avgörande ögonblicken hade världen kunnat gå under 1962, under Kubakrisen, eller 1983, när Sovjetiska larmsystem på grund av ett datorfel signalerade att amerikanska missiler var på väg.

Min poäng är att det bara är i efterhand som vi kan se att vi klarade oss, och folk kämpade på ändå. Den stora majoriteten av alla människor som levat, och som lever i världen nu, skulle antagligen utan att tveka bytt liv med dagens medelsvensson, om det hade gått.

Framtiden var inte bättre förr.

Det betyder inte att vi inte har något att oroa oss för, eller att vi inte ska göra allt vi kan för att hitta en mer hållbar livsstil. Men det vore slöseri att i vår extremt privilegierade position i historien förlamas av ångest och misstro, eller att inte skaffa barn för att man är rädd för framtiden. 

Det vore bortskämt, eller rent ut sagt, fegt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!