Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anders Sundell

Det är svårt att inte skämmas när jag går förbi med fulla matkassar

Foto: PER WISSING

Jag brukade tidigare ge till en tiggare som satt utanför matbutiken. En tjuga eller så, varje gång jag handlade.

Han brukade bli glad och jag kunde lätt avvara pengarna. Vi pratade inte samma språk, men var ju ändå människor, båda två.

Man får försöka ha lite empati.

Situationen började dock kännas konstig efter ett tag. Om jag nu verkligen ville hjälpa, varför gav jag honom inte alla pengar på en gång? Nu var det som att jag betalade honom lön för att sitta där ute i kylan och vänta, varje dag. Men hur mycket skulle jag då ge? 500 kronor? 1 000? Räcker det? Och om man ska ge större summor för att hjälpa andra, är då det här bästa sättet? Troligen inte.

Skribenten Ann Heberlein menade i en uppmärksammad krönika att de som skänker pengar till tiggare bara gör det för att känna sig goda, och inte för att göra gott, eftersom det ändå inte finns någon framtid för utländska tiggare här. Om man hellre lägger pengarna på ögonbrynsfärgning är inte det sämre ur ett moraliskt perspektiv.

I samma anda argumenterar psykologen Paul Bloom i boken Against Empathy – emot empati – för att våra känslor är oviktiga.

Empati, förmågan att ställa sig själv i någon annans skor, ses alltid som något gott.

Men den leder, enligt Bloom, också till att vi fokuserar på fel saker. Menar man på allvar att alla människor är lika mycket värda borde man ge pengar till malariamedicin i Afrika, och inte till det sjuka svenska barnet man sett på Facebook som behöver en dyr operation. Hjälpandet ska maximera nyttan, inte den egna känslan av att göra en insats, skriver Bloom.

Men hur ska man veta vad som är bäst? Man kan köpa mer för hundralapp i Jemen eller Kongo än i Göteborg. Men biståndssektorn är notoriskt korruptionsdrabbad, och det är inte säkert att pengarna kommer fram till dem som bäst behöver det. En del forskning tyder också på länder som får mycket bistånd hämmas i sin utveckling, då fokus hamnar på att hämta in bistånd, inte bygga upp egen industri.

Vi kan inte förutse alla konsekvenser av vad vi gör, eller överväga alla möjliga handlingsalternativ för att välja det optimala. Oavsett vad man engagerar sig för finns det alltid något annat som är viktigare. Man kan alltid göra ännu mer.

Religionerna uppmuntrar alla till välgörenhet, om det görs med gott uppsåt. En av de viktigaste livsreglerna för muslimer är att skänka en del av sin inkomst till fattiga och behövande. Och i Bergspredikan säger Jesus: ”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.” Om någon frågar efter din skjorta, ge också din mantel. En enkel regel, men omöjligt att leva upp till. Behoven i världen är oändliga.

Vi flyttade senare, och jag ger inte längre till tiggare.

Den svenska välfärdsstaten bygger på en gemensam finansiering av välfärd som alla har rätt till, inte att man står med mössa eller mugg i hand. I likhet med en majoritet av göteborgarna (enligt SOM-institutet) skulle jag inte heller motsätta mig ett förbud. Men det är ändå svårt att inte skämmas när jag går förbi med mina fulla matkassar.

Jag har därför full respekt för att andra tänker annorlunda. Empati kan leda fel, men också rätt. De allra flesta menar väl och gör så gott de kan, utan att för den skull vara varken helgon eller superrationella nyttomaximerare. Och det kan man inte heller kräva.

Vi är ändå bara människor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!