Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Aldijana Talic

Trösten är att vi inte gett upp som italienarna

På slingrande kustvägar, långt bort från Svenska Akademiens aderton stolar, med utsikt över turkosa vikar och branta bergsluttningar slog det mig plötsligt att jag kör runt i ett land som mer än en månad efter valet fortfarande står utan en regering. 

Italien, som bygger sitt nu och sin framtid på sitt då. Fasaderna, monumenten, havet och dess hamnar och lite till – allt vilar fortfarande på allt som varit. Väl framme i Neapel med sin sinnessjuka trafik, alla oskrivna regler och allt godtyckligt – är det som om allt alltid varit detsamma. Som om regeringen var lika suverän och stabil som Romas vinst mot Barcelona. 

Den som kan landet vet att skillnaderna mellan norra och södra Italien är påtagliga. De finns och märks inte minst i det infrastrukturella: vägarna, sjukvården, fotbollsarenorna – de sköts på olika sätt. 

Det är här jag skrattar för mig själv när jag tänker på det svenska uttrycket ”ordning och reda, pengar på fredag”. Vi är så olika, vi och Italien. Samma EU, men så olika. I Italien existerar ordningen i oordningen.  

Universitetet i Neapel grundades på 1200-talet och ska vara världens äldsta icke-religiösa universitet.  Spontant förvånar det i alla fall mig, att akademins band i det romerskt-katolska Italien inte präglade dess första universitet. Inte minst för att den - religionen, tillsammans med just fotbollskulturen - präglar allt annat. Fotbollen och religionen präglar veckodagar, väggprydnader, samhällsdebatten och livstempot. Så när kyrkklockorna slår om söndagar och när det nalkas Calcio är det än färre som bryr sig om den där regeringen som inte finns. 

Jag pratar med några studenter utanför universitetet som menar att det innan valet inte fanns hopp om förändring, därför är det rådande läget inte heller något de engagerar sig i. Men om inte ni engagerar er, vem ska? ”Det är lönlöst”, får jag till svar. Vidare överhör jag ett samtal på en uteservering där en kvinna i 30-års åldern hyr ut sin lägenhet via AirBnb för att spara ihop pengar så att hon kan flytta "norrut". Hon har fått nog av att ha det som hon har det här och nu: arbetslös och deprimerad. 

Mitt spioneri avbryts av ännu en flash om Svenska Akademiens pågående kris. 

Idag, nästan på dagen om fem månader går vi till val med frågor inte helt olika Italiens. Norr och syd, tätort och landsbygd där sjukvård och infrastruktur är några av de frågor som engagerar även oss mest. Samma frågor som rör invandring och arbetslöshet bland nyanlända. Psykisk ohälsa, satsningar på utbildning och lagstiftning kring matchfixning. Fortfarande samma både här i Italien och hemma. Hur kommer det se ut hos oss en månad efter valet? Hur blir det med vår regeringsbildning? Kommer vi kunna luta oss mot allt som alltid varit detsamma, prata eventuella fotbollssuccéer ute i Europa, lämna vår politiska ledning åt ödet? Vilken är vår ”religion” som vi lutar oss mot? Vad styr vårt livstempo? Vad händer om lönen helt plötsligt inte kommer på fredag? 

Det tar emot att inte bara sitta och njuta av vårsolen, av euforin efter Romas avancemang och av att vara turist. 

Är det bara fasaderna, katolicismen och det turkosa havet som skiljer oss åt? För vi kanske egentligen inte är så olika, vi och våra alliansgrannar i söder. Trösten finner jag i att vi, till skillnad från italienarna, fem månader innan valet, ännu inte verkar ha gett upp. Även om vi just nu mest fokuserar på Svenska Akademien.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!