Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Aldijana Talic

Idrotten sviker våra ungdomar

Foto: Mikkel Bigandt

I veckan kom nyheten som inte är en nyhet. Det är en sorglig upprepning av ett kontinuerligt misslyckande från samhällets alla nivåer och därmed ett svek mot vår kanske viktigaste grupp – ungdomarna.

”Vår slutsats är att idrotten är ojämställd på alla nivåer”, så kommenterar utredaren Johan R Norberg ”Centrum för Idrottsforsknings” årliga rapport som i år har fokus på jämställdhet. Läs gärna den kommentaren igen: ”ojämställd på alla nivåer”. Så ärligt och så mycket för sent. För det här är inte ett nytt fenomen. Det sitter i väggarna i föreningens styrelserum, sipprar ut genom fördelningen av de ekonomiska bidragen och märks sen i inte minst premieringen av träningstiderna – där de mest åtråvärda tiderna tillfaller killarna och herrarna. 

För två år sedan intervjuade jag en tjej som tävlade i konståkning. Vi träffades under deras träning som startade klockan 21.30 och slutade klockan 22.45. Tiden var självklart ett stort problem, men inget att göra något åt: ”Vi får inte träningstider tidigare än så här. De är ishockeyherrarnas.”  För tjejerna slutar inte träna och vara aktiva inom föreningarna. De möts däremot av så mycket praktiskt motstånd att de hittar andra vägar som leder vidare, vägar som de ofta själva får bekosta. 

De sporter inom ungdomsidrotten som får mest i statligt lokal stöd, såkallat LOK-stöd, är de stora sporterna fotboll, innebandy och hockey. Det är också de sporter som lyckas sämst med sitt förnyelsearbete. Fördelningen mellan pojkar och flickor i deltagartillfällen för ishockeyn var – håll i er – 95 procent för pojkar och 5 för flickor. För fotboll, vår största sport, var siffrorna 73/27.

Idrottsminister Annika Strandhäll konstaterar att ”vinnaren i idrottens bidragssystem är en tioårig pojke som spelar fotboll i Bromma.” Ja, det har vi föreningsaktiva, småbarnsföräldrar i särskilt utsatta områden, snabbt räknat ut. Nu har vi faktiska siffror på det och siffror verkar vara ett nödvändigt ont. Men även Annika Strandhälls föregångare och partikollega Gabriel Wikström kunde redan 2014 konstatera det som nu framkommit i rapporten. Han skulle då jobba för att göra idrotten mer jämlik. 2016 upprepade han kritiken med kommentaren: ”Ju längre jag håller på med politik, desto mer förbannad blir jag på den ojämställdhet som finns. Vi måste göra mer.” 

Det finns så många fler exempel under så många år. Men det kanske viktigaste att komma ihåg är att detta inte framför allt är en politisk fråga. Det är ett strukturellt problem som till stor del handlar om pengar och om vilka som ser till att portionera ut dem – på att ”satsa”. Det handlar också om föräldrars och föreningars inställning och vanor. 

Sport och föreningsliv är så mycket viktigare för ungdomar – alla ungdomar – än vad vi dagligen pratar om i styrelserummen, i sporthallarna, vid sargen och i sekretariatet. Viktig för integrationen och för folkhälsan. Vi får inte misslyckas här för då misslyckas vi med att berätta och visa att alla är lika mycket värda. 

Nu när vi återigen påmints om det, måste alla vi som kan verkligen göra något och det snabbt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!