Redan innan mannen skulle anlända till Ylva Kärnestedts arbetsplats, ett rehabiliteringshem i Borås, anade hon oråd.
Hon och hennes kolleger hade fått ta del av mannens påstådda historik via ett läkarutlåtande som berättade om ett mörkt förflutet med psykiska problem och övergrepp.
Enligt journalanteckningar hade mannen ”uppvisat ett beteende som vid misstänkt extremism/radikalisering och varit intresserad av bomber och av att sprida kalifatet till Sverige”. Mannen hade också påstått att han stridit för terrorsekten IS.
På jobbet möter Ylva ständigt personer med missbruksproblematik och psykisk ohälsa, men det här var någonting annat.
– Jag kände att vi behövde säga nej till den här mannen. Våra ”vanliga” missbrukare kan vara stökiga och våldsamma, men det här var utöver det vanliga, berättar hon.
Blev överfallen av boende
Men en septemberdag 2018 anlände mannen alltså till boendet. Till en början gick det bra. Men det dröjde inte länge innan Ylvas värsta mardröm skulle besannas, vilket magasinet Allas tidigare skrivit om.
Mannen knackade på dörren till rummet där Ylva och hennes kollega befann sig.
– Han sa att det var något fel på vattnet.
Ylva och kollegan hade bestämt att de aldrig skulle vara ensamma med mannen. Men ett missförstånd uppstod där och då. Ylva följde med mannen till hans rum då hon trodde att kollegan var hack i häl. Men hon var själv med mannen.
– Det finns inget agg mot min kollega, det var en kedja av ren otur.
Hon blev stående i dörren till mannens rum.
– Det är kolmörkt i lägenheten, bara lampan i badrummet lyser. Jag pekar och frågar ”är det där?” och när jag tar ett halv steg in i rummet ser jag att det är vatten i hela badrummet, säger Ylva och fortsätter:
– Badrummet är precis i anslutning till ytterdörren och jag trycker på strömbrytaren när jag hör hur dörren låses bakom mig.
”Jag biter så det knakar”
Ylva förstod instinktivt att någonting var fel.
– Jag förstår med en gång att det här inte är något bra, något kommer att hända. Jag ska backa bakåt och då smyger han armarna runt mig och försöker omfamna mig. Han håller i mig med ena handen och så ser jag hur han håller sin penis i den andra handen. ”Men nej!” säger jag och försökte ta mig förbi honom, men han håller för min mun och mina ögon. Jag kan inte se någonting.
– Först tänker jag att han kommer vrida nacken av mig. Sedan tänker jag att han ska våldta mig.
Mannen hade låst armarna runt Ylva, berättar hon, och säger att det kändes som att ”sitta fast i ett skruvstäd”.
– Jag hinner komma åt överfallslarmet, men jag vet inte om jag lyckas larma. Larmet faller till marken. Plötsligt kommer hans finger in i min mun. Jag biter så det knakar, men han reagerar inte. Jag börjar gnaga och tänker att han ska släppa taget. Jag försöker pressa mig mot dörren, det är inget långt avstånd men det känns som två kilometer.
Ylva lyckades få upp dörren. Men mannen stängde den igen, berättar hon. Hon fick upp dörren en gång till.
– Jag trillar nästan ut i korridoren. Han står bara i dörröppningen och tittar på mig med glasartad blick.
Det hela var över på ett par minuter, men för Ylva kändes det som en evighet. Hon sprang till kollegan och låste om sig. Polisen kom strax dit, hon hade lyckades få i gång larmet. Mannen greps och häktades strax därefter.
Hovrätten mildrade domen
Mannen dömdes i Borås tingsrätt till 2,5 års fängelse och utvisning i tio år för försök till våldtäkt. Då hade det bara gått några månader sedan händelsen. Ylva kände sig nöjd med domen, den blev ett slags upprättelse. Hon hade varit tillbaka på arbetsplatsen och jobbat igen efter en tids sjukskrivning.
Men Hovrätten för Västra Sverige mildrade straffet.
Enligt hovrätten hade åklagaren inte lyckats bevisa att mannen hade för avsikt att våldta Ylva. Mannen dömdes i stället för sexuellt ofredande och påföljden blev tio månaders fängelse. Hovrätten rev också upp utvisningsbeslutet och mannen fick stanna.
Det tio månader långa straffet hade mannen i stort sett redan avtjänat i och med att han suttit häktad under flera månaders tid. Han var kort därefter en fri man.
– Det blev som en extra smäll på käften när han släpptes. Jag gick helt ner i sänk. Jag mådde jättedåligt psykiskt och kunde överhuvudtaget inte gå ut under en lång tid. Mina hundar är det enda som tar mig ut under dagen.
Vad känner du gentemot mannen i dag?
– Det är tveeggat. Jag känner ett hat för vad han har ställt till med, men det sunda förnuftet säger att han är sjuk. Men man får inte bete sig hursomhelst för det.
Känner sig sviken av samhället
Tiden efter händelsen har varit svår, omskakande. Ylva mår fortfarande dåligt, men inte längre så mycket på grund av händelsen utan i stället på grund av krånglet med myndigheter som följt.
Hon upplever att hon hamnat i en moment 22-situation. Mitt emellan läkarbedömningar, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Sedan några månader har hon ingen försörjning alls. Hon vill jobba igen, men känner att hon inte kan återvända till sin gamla arbetsplats.
– Jag vet att jag inte är ensam om det. Det måste belysas, uppmärksammas. Det som är jobbigast är att inget flyter ekonomiskt. Jag kan leva med en lägre försörjning, men att behöva slåss med myndigheterna också. Det räcker med känslorna man har. Jag utsattes för ett brott och kan ta mig förbi det, om man nu har samhällets stöd. Jag begär ingen gräddfil, men det ska inte behöva vara så mycket krångel, säger Ylva Kärnestedt.
Mannen dömdes också för att ha misshandlat två kvinnliga mentalskötare samt för att ha sexuellt ofredat en av dem, händelser som inträffade kort innan överfallet på Ylva.
Enligt ett rättpsykiatrisk utlåtande bedömdes mannen inte ha begått gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning, varför vård inte var en aktuell påföljd. Enligt läkaren bakom utlåtandet var mannens drivkraft att ”tillskansa sig sexuell tillfredställelse”. Enligt andra utredningar har det dock funnits ”vissa hållpunkter för en allvarlig psykisk störning”.
Mannen har hela tiden förnekat brott. Han har dels sagt att han inte kommer ihåg, dels att gärningarna aldrig inträffat.
