Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Viktorias bror blev mördad: ”Jag har känt sådant hat"

I fredags, den 29 november, skulle Mikael Olsson ha fyllt 36 år.
Viktoria Klarström, 36, tvingats leva vidare med bara minnet kvar av sin bror.Foto: Privat
Att leva med sorgen, chocken – och hatet – är någonting Viktoria Klarström kämpar med varje dag. Foto: Privat
”Hur jobbigt han än hade det i sitt liv kom han alltid med ett leende eller skratt” minns Viktoria om sin bror.Foto: Privat

Mikael Olsson misshandlades grovt och lämnades för att dö utanför en skola. 

Sedan dess har hans syster Viktoria Klarström, 36, tvingats leva vidare med bara minnet av sin bror.

– När jag såg honom på sjukhuset fick jag sån panik, jag tänkte nej snälla, inte brorsan, säger hon. 

Nu berättar Viktoria om Mikael och livet i en drabbad familj. 

I fredags, den 29 november, skulle Mikael Olsson ha fyllt 36 år.

Men hemma i Karlstad tände hans syster Viktoria Klarström ljus utan honom – för femte året i rad. På tallrikarna låg den något udda rätten köttfärssås i baguette.

– Det var Mickes favoriträtt. Det låter så konstigt, men det är verkligen jättegott, säger Viktoria med ett lugnt skratt. 

Mikael Olsson mördades 2014.

Att leva med sorgen, chocken – och hatet – är någonting Viktoria Klarström kämpar med varje dag. 

– Micke och jag var födda samma år och var som tvillingar. Vi levde inte samma liv, men vi pratade i telefon varje dag och han var mitt största stöd. Vad som hände brorsan är fortfarande tanken jag somnar till och det första jag tänker på när jag vaknar, säger hon. 

”En liten pajas”. Så beskriver Viktoria sin bror Mikael.Foto: Privat
Den 4 mars hittades Mikael Olsson svårt misshandlad.Foto: Privat

Misshandlades svårt och dumpades

Mordet på Mikael Olsson blev en riksnyhet. Då kallades han för ”mannen i 30-årsåldern” som misshandlats grovt och dumpats medvetslös med endast kalsonger på sig utanför en skola i Fagerås i Kils kommun.

Efter att ha hittats av en förbipasserande på morgonen, den 4 mars 2014, hölls han nedsövd på Universitetssjukhuset i Örebro. Dit kom Viktoria dagen efter.

– När jag såg honom på sjukhuset fick jag panik, jag tänkte nej snälla, inte brorsan. Han var sönderslagen, hade skrapsår, var igenmurad på vänster öga. Han såg fruktansvärd ut – men det var ju ingenting mot hur han var på insidan, skulle det visa sig, säger Viktoria och fortsätter: 

– Jag viskade att jag behövde honom. Sedan fick jag sådan äckelkänsla över att någon gjort det här mot honom att jag sprang och kräktes. 

Viktoria fick se sin bror kämpa mot döden i 13 dagar. Under en period såg det ljust ut, han fick flyttas tillbaka till Centralsjukhuset i Karlstad, hade vaknat till och kunde kommunicera lite med teckenspråk – som han lärt sig då han var tillsammans med en tjej som var döv.

Men den 17 mars orkade hans hjärta inte lägre. Mikael dog, 30 år gammal. 

– Jag var och hälsade på honom samma dag. Då hade han fått en taltratt så jag kunde höra hans röst. Jag var överlycklig: Brorsans röst!  Bara en och en halv timme efter ringer min mormor och säger att han somnat in, minns Viktoria.

”Jag har haft hatkänslor”

I tingsrätten åtalades två personer, en 35-årig man och en 34-årig kvinna, för mordet. Mannen dömdes senare i både tingsrätten och hovrätten, medan kvinnan friades. I domen framkommer att Mikael misshandlades under en utdragen period i kvinnans bostad. 

Känslorna kring broderns mördare har varit svåra för Viktoria att hantera.

– Jag har känt sådant hat. Under rättegången satt mannen och skrattade med sin advokat och jag kände att jag ville kasta mig över bordet mot honom. Jag har velat att han också skulle dö, säger hon.

Men en händelse som fick Viktoria att börja släppa på sina hatkänslor var när den dömde mannens mamma kontaktade Mikaels och Viktorias mamma för att fråga om det fanns någonting hon kunde göra.

– Min mamma svarade ”älska din son som jag skulle älskat min”. Det har jag tänkt mycket på efter och hatet har dalat av. Han är också någons son. Det är så många liv som blev förstörda på grund av det här, säger hon. 

Men vissa dagar rinner ilskan så klart över igen och ingenting är som förr, förklarar Viktoria.

– Jag kan fortfarande drömma om tortyren Micke utsattes för och jag fungerar inte som jag gjorde innan brorsan gick bort, varken i hjärnan eller i själen.

Den 17 mars 2014 dog Mikael Olsson av en stor hjärtinfarkt.Foto: Privat
Både Mikael och Viktoria var födda 1983. Foto: Privat

”Förtjänar inte att mördas för man är missbrukare”

Viktoria berättar att hon och Mikael var maskrosbarn som växte upp i missbruk. Med åren hade även Mikael utvecklat ett beroende av droger och han hade flera domar gällande stöld och narkotika.

– En person sa till mig en gång att han dog för han ”levde ju ett sånt liv”. Men man förtjänar inte att mördas för man är missbrukare.

För henne var Mikael en positiv kille som alltid fanns där för henne när hon hade det svårt.

– Hur jobbigt han än hade det i sitt liv kom han alltid med ett leende eller skratt. Han var full i bus. Jag minns hur han kom och hjulade in i vardagsrummet, skämtade mycket och var lite pajas. Vi brukade kalla honom ”minifeministen” för han höll alltid med kvinnorna, säger Viktoria.

Har dödsångest

Trauman har löst av varandra i Viktorias liv. 1999 dog hennes pappa i överdos, i mars 2014 förlorade hon Mikael och på dagen fyra månader senare dog hennes syster av en propp i hjärtat. I år förlorade hon även sin mamma, som sedan en bilkrock 2002 varit halvsidesförlamad.  

– Min pappa blev 39. Micke 30, syrran 37, mamma 61. Jag har haft dödsångest att dö innan 40. Det har varit så mycket död. Det har varit ett tufft liv hittills. Men det får bli bättre nu. Den dagen jag återförenas med mina syskon och pappa vill jag visa att jag levde för dem som inte kunde, säger Viktoria, som lever med generaliserat ångestsyndrom.

– Orkade Micke vara positiv i all sin misär kan jag vara positiv också.  

”Jag har lycka i mitt liv”

För trots att Viktoria har en tuff, i många fall tragisk historia, väljer hon att fokusera på glädjen så mycket hon kan och är av tron att hon inte utsätts för mer än hon klarar av. Och till sin hjälp att klara tragedierna har hon i över 20 år haft sin man vid sin sida.

– Jag har lycka i mitt liv. Jag har en görbra make som alltid ställer upp, som varit med mig genom alla trauman och var bästa vän med min bror. Jag har valt att inte skaffa människobarn så jag skaffade mig två hundar i stället, Oden och Taddy, och har en mormor som alltid finns där.

Under åren har Viktoria tänkt mycket kring sin och andras familjer. Hon uppmanar de som fortfarande har sina syskon och föräldrar vid liv att vara mer förlåtande.

”Det är så mycket onödigt våld”

– Jag och min bror levde väldigt olika liv, men på något vis förstod vi varann och hade respekten till varandra. Man måste inte tycka eller göra lika för att vara vänner. Jag tror på att förlåta det som gått fel. Jag och brorsan är maskrosbarn, men jag är inte arg på mina föräldrar för de missbrukade under vår uppväxt. De gjorde så gott de kunde med det förstånd de hade, säger hon och fortsätter:

– Det är så mycket onödigt våld och mord i dag och många som går igenom sorger. Man måste vara rädd om sin familj. Jag tror att om man gjort allt man kunnat för sin familj och någon går bort är det också lättare att gå vidare själv, inte känna att man borde gjort något annorlunda.

Viktoria.Foto: Privat
”Hur jobbigt han än hade det i sitt liv kom han alltid med ett leende eller skratt” minns Viktoria om sin bror.Foto: Privat
Mikael och Viktoria.Foto: Privat

GT:s rapportering om mordet på Mikael 2014:
Mannen slogs ihjäl – med adventsstjärna 

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Brott i Sverige