Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Saras pappa sköts ihjäl av nazisterna

Hör Sara Boréns egna ord om Malexandermorden
Sara Borén var 11 år när hennes pappa mördades i Malexander.Foto: Pernilla Wadebäck / Sveriges Radio
Minnesstenen som finns vid mordplatsen.Foto: ROBBAN ANDERSSON

På ett musikläger i Danmark kramar den då 11-åriga Sara Borén sin kudde när hon blir ombedd att följa med sin lärare.

I ett rum inne i skolan får hon beskedet. 

Att hennes pappa, Olle Borén, är död – skjuten till döds utanför Malexander. 

I en ny dokumentärserie i P1 berättar de som växte upp i skuggan av polismorden 1999.

– Det känns så fruktansvärt onödigt att de väljer att faktiskt avrätta pappa och Robert, att det blev så viktigt för dem att förinta dem, säger Sara Borén, i dokumentären. 

På en väg precis utanför byn Malexander i Östergötland mötte de tre flyende rånarna tillika nazisterna Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson de båda polismännen Olle Borén och Robert Karlström som skulle stoppa deras bil.

Då hade de tre nazisterna redan kastat handgranater och skjutit mot en annan polis efter bankrånet de nyligen begått i Kisa. Något Olle Borén och Robert Karlström inte visste om, de visste inte heller att rånarna bytt flyktbil.

Det utbröt eldstid och skott avlossades i båda riktningarna, när de tre gärningsmännen lämnade platsen var de båda poliserna döda. De hade skjutits till döds på nära håll med sina egna tjänstevapen.

Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson dömdes alla tre till lagens strängaste straff – livstids fängelse – trots att det då inte var känt vem som avlossat de dödande skotten. 

Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson dömdes till livstids fängelse.Foto: Polisen / Polisen

Dottern Sara: ”Min pappa var ju odödlig” 

I en ny dokumentärserie i P1 vid namn ”Malexander” träffar reportern Pernilla Wadebäck personer som då, 1999, var barn och unga vuxna som berättar om hur det var att växa upp med vad som är ett av de värsta brotten i svensk kriminalhistoria.  

I den första delen berättar Olle Boréns dotter, Sara Borén från Karlsborg, om sin pappa. Hur han älskade att vara ute i naturen, att simma och dyka. Att han älskade att fika men absolut inte drack kaffe, det skulle vara saft. 

– Ju äldre jag blir desto mer kan jag känna mig närmare honom. Det är lite svårt att förklara, en ganska stark känsla. Jag hade velat lära känna honom som vuxen och kanske förstått mer av vem han var, på ett sätt som är svårt att förstå när man är barn, säger Sara Borén i P1 Dokumentären. 

Hon berättar att hon såg sin pappas yrke enbart som något positivt, som ett extra skydd, att det var som ett trumfkort. 

– Pappa hade jobbat kväll och åkt till något uteställe och där hade det varit bråk så var det någon som hade kastat en flaska som pappa hade fått i huvudet och det där kändes så främmande för mig. Att någon skulle vilja min pappa något ont. Det var aldrig någon tanke jag hade. Min pappa var ju odödlig, han var min hjälte, säger hon i dokumentären. 

Sara Borén berättar om sin pappa i en ny dokumentärserie i P1.Foto: Pernilla Wadebäck / Sveriges Radio

”Hur kan han vara död?” 

Den 28 maj 1999, är Sara i Danmark på musikläger med Karlsborgs blåsorkester, hon spelade tvärflöjt vilket också hennes pappa gjort och det var hans flöjt hon hade med sig. 

På fredagskvällen, som var den sista, märker hon att något inte stämmer efter att hennes lärare fått ett telefonsamtal.

Men det är först dagen efter hon får reda på vad som hänt. 11-åriga Sara Borén står och ska lägga in sin kudde i bussen som ska ta hela gänget till avslutningskonserten. Hon kramar sin kudde när hon blir ombedd att följa med sin lärare in i skolan. 

Då får hon veta vad som hänt hennes pappa. 

– Det är helt overkligt, min pappa han var ju starkast och han var ju odödlig. Hur kan han vara död? Och jag kände mig så ensam och jag gråter så mycket. Jag gråter högt, jag är så ledsen och sen får jag prata med mamma i telefon. Jag minns att jag säger till henne att jag vill hem, jag vill bara åka hem och mamma försöker förklara att det inte går. 

Olle Borén (bilden) och kollegan Robert Karlström sköts till döds i tjänsten 1999.Foto: PASSREGISTRET

Som att få dödsbeskedet om igen 

Hon måste vänta och åka hem tillsammans med de andra, på båten möts hon av löpsedlar med bilder på Olle och Robert. Det står ett ord minns hon: ”mördade”. 

Att följa nyhetssändningarna gjorde att det känns som att få dödsbeskedet om och om igen. När skolan började igen så hade hon bett om att ingen skulle prata med henne om vad som hänt, för att skolan skulle vara en plats där allt var som vanligt.

När fallet är uppe i hovrätten är Sara med några av dagarna.

– Bara någon meter ifrån mig så sitter personerna som är ansvariga för att min pappa inte lever längre. Det var en overklig känsla. De sitter med ryggen mot oss men jag uppfattade dem som ganska oberörda.

Bor i närheten av Malexander 

I dag är Sara Borén 32 år och bor bara någon mil från mordplatsen som hon ibland besöker, hon ser det som en andra gravplats.

Inför sommaren har hon planterat rosor vid minnesstenen. 

– Även om det är en väldigt tragisk plats så är den ändå fin och det är ju också den sista platsen min pappa var på. De här träden, det här vattnet, den här vägen det är det sista min pappa ser. Jag känner mig ju närmare honom, jag kan se samma sak även om det har förändrats. Det är så definitivt, säger hon i dokumentären.

De tre delarna i serien ”Malexander” släpps på Sveriges Radio Play som poddar klockan 06 under tisdag, onsdag och torsdag. Dokumentärserien sänds i radion under tre tisdagar i rad.

Polismördaren Andreas Axelsson kommer att bli villkorligt frigiven efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.